Kopparnät och monopol

PRIVATISERING Äntligen tar Post- och telestyrelsen tag i hur TeliaSonera behandlar konkurrenterna. Det är inte första gången Telia har beskyllts för att behandla konkurrenterna styvmoderligt, och nu senast vägrade de distribuera en konkurrent till den egna bredbandstjänsten.

Konstruktionen med ett statligt reglerande av priserna för tillgång till näten kan tyckas olustig, men med tanke på att TeliaSonera har kvar gamla Televerkets nät och abonnentstock är det ganska rimligt. Telia ska förhindras att höja priserna för att minska konkurrensen, och därmed kunna höja sina marginaler.

Några fingervisningar om hur en reglering kan utformas för att bäst gynna konsumenterna, finns i Konkurrensverkets rapport om 90-talets avregleringar. Till exempel kan PTS fokusera på skillnaden mellan grossist- och detaljistpris, istället för det rena prisuttaget. Ett annat alternativ är att införa en mer flexibel prissättning, som enligt ny forskning kan stimulera uppbyggnaden av infrastruktur.

Genom att se till att tillträdet till näten sker på lika villkor för det gamla monopolet och konkurrenterna, kan konkurrensen - som redan sänkt telepriserna med 13% jämfört med den allmänna prisutvecklingen (i KPI) - förbättras. Men det förutsätter självklart att lagen upprätthålls även mot (delvis) statliga bolag.

Sila myggor, svälja Tony Tiger

ANNONSREGLERING I ett TT-telegram med rubriken "Kilostora chokkladägg stoppad i reklam" kunde man förra månaden läsa hur en butikskedja i Nya Zeeland har fått sina godisannonser censurerade av den myndighet som granskar hur reklamreglerna följs.

När myndigheterna kämpade för att minska överviktsproblemen, var annonser med småbarn bredvid modesta 1kg-chokladägg knappast välkomna. Särskilt inte med texten "Det kommer hålla dem sysselsatta i timmar" till.

Nya Zeeland är ett föredöme. Den inte helt ansvarsfullt utformade annonsen drogs tillbaka, och företaget fick stå där med skammen. Men till skillnad från vad TT hävdar, handlade det inte om censur eller ens någon myndighet, utan om självreglering. Den organisation som de kallar “myndighet” har inga tvångsmedel att ta till.

Här i Sverige har ett förslag om att förbjuda reklam för godis och söta flingor, liksom att förbjuda glada seriefigurer på flingpaketen, dykt upp i debatten. Folkhälsoinstitutet har skickat ut signaler om att det kan vara ett sätt att möta fetmaproblemen.

Syftet är onekligen gott, men frågan är om ändamålet helgar medlen. Att reglera paket med tjär- och nikotintyngda cigaretter är en sak. Att reglera paket med frukostflingor är ett annat.

I England har liknande inskränkningar diskuterats. Där lät Ofcom, den TV-övervakande myndigheten, göra en forskningsöversikt för att få veta hur mycket TV-reklam för mat och godis bidrog till problemen med övervikt.

Svaret blev att reklamen hade en påverkan, men att den var marginell. Något som däremot visade sig spela en stor roll var barnens motions- och matvanor - saker som är svårare och farligare att lagstifta om.

Reklambranschen kan kanske ägna sig åt större självreglering, och skolorna kan bli bättre på att tala om vikten av motion. Men de som beslutar om Tony Tiger ska stanna kvar, eller försvinna från paketen med löjligt söta Kelloggs Frosties borde faktiskt vara tillverkare och aktiva konsumenter.

Operation Ökenräv

VÄRNPLIKT Enligt tidningen The New Yorker erbjuder den amerikanska militären sina soldater mer än medaljer, stolthet och bidrag till skolavgiften. Den senaste bonusen tycks vara bröstförstoringar och fettsugning.

Det är en suspekt medievänlig möjlighet, som nog utnyttjas av mycket få. Men att militären erbjuder det, visar att de försöker vara en konkurrenskraftig arbetsgivare. När en arbetsgivare kan komma att riskera sina anställdas liv på det sättet behöver de göra något extra.

Systemet med en yrkesarmé är något annat än den typ av relativt välbetalt tvångsarbete som tillämpas här i Sverige. Värnplikten är den enda stora naturabeskattningen som tycks ha överlevt, och är dessutom en av de mindre trevliga. Staten tar sig friheten att disponera en krympande minoritet av unga mäns tid, och tvingar in dem i en organisation som både kan skapa en trevlig gemenskap och hemska minnen.

Nog är det så att många av de som efter mönstringen gör sin värnplikt i det krympande försvaret faktiskt vill göra den. Men tvångselementet finns kvar, även om många skulle sökt ändå. Att det bara drabbar halva befolkningen är faktiskt ingen tröst. Det är en ytterst selektiv beskattning, som inte skulle tolereras på något annat område.

Dessutom innebär den selektiva mönstringen att försvaret antagligen går miste om en del kompetenta flickor. Medan killarna får en officiell kallelse om sin plikt, får flickorna se (förvisso välgjorda och prisbelönta) reklamkampanjer tala om hur viktiga de är. Det är inte en likabehandling.

Ett bättre alternativ vore isåfall att avskaffa värnplikten, men genomföra mönstringar av alla i en årskull. Det skulle bli en dags tvång istället för månaders, och de mest lämpliga och intresserade skulle erbjudas platser i försvarsmakten. Självklart kan det göra att de motiverade individer som vill bli soldater kan komma att ställa större krav på försvaret. Det blir ett pris för avskaffandet av tvånget som nog är värt att betala. Och några fantasisummor som bekostandet av skönhetsoperationer lär det knappast bli.

Kristdemokrater på rätt väg

När öppet homosexuelle Erik Slottner valdes till ordförande för Kristdemokraternas ungdomsförbund, tycktes det ha gått lite för snabbt för vissa partimedlemmar. Idag hoppade en förtroendevald i Habo av. Han tyckte att partiets familjepolitik rimmade illa med en homosexuell företrädare.

- Jag tycker det är bra att han lämnar partiet. Vi behöver en utrensning. Har han den människosynen ska han inte vara med i vårt parti, sade Slottner.

Det är sällan ordet utrensning är särskilt trevligt, men Slottner har rätt. Det kristdemokratisk-konservativa begreppet "personalism" borde också omfatta homosexuella. Människors lika värde är inte någon kommunal småfråga om rondeller eller cykelställ, där olika partimedlemmar kan tycka olika.

David, Goliat och Dawiit

ÖVERGREPP Så kom han hem till slut. Mehdi Mohammed Ghezali, olaglig stridande enligt USA, värdig en rättvis rättegång enligt resten av världen. Efter mer än 900 dagars fångenskap på ett slutet fångläger på Kuba är han nu en fri man.

Tyvärr kommer vi nog aldrig få veta vad han gjorde på gränsen till talibanernas Afghanistan när han fångades. Ghezali har utsatts för ett rättsövergrepp, och då kommer motiverade hänsynstaganden för honom blandas med en känsla av att han är oskyldig. I en strid mot Goliat, får David lätt sympatierna oavsett vad han kan ha gjort.

Men ingen har visat att Ghezali är skyldig. Bevisen mot honom är lika många som de mot Lasse Berghagen, och polisen ser inga skäl att undersöka honom. Ändå har han varit frihetsberövad längre än de nationaldemokrater som attackerade Pridefestivalen kommer bli.

Pentagons argument, att han utgör en akut fara eller har viktig information, må hålla för en häktan i väntan på rättegång. Men inte i 900 dagar. Inte i ett fångläger. Det är också först efter att högsta domstolen beslutat att civila domstolar kan ta upp fall från Guantanamo som viljan att inleda de utlovade rättsprocesserna som det tycks ha uppstått. Det är inte ett beteende värdigt en demokrati.

Men Ghezali är långtifrån ensam. Övergreppen mot honom må ha fått stor uppmärksamhet, men det finns många fler svenska medborgare som sitter i utländska fängelser. I avsaknad av en medial Goliat att kämpa mot, blir det lätt klent med uppmärksamheten från regeringen.

En som fått uppleva det är den svenske journalisten Dawit Isaac, som fängslats för sina kritiska artiklar mot de styrande i Eritrea. Tidningen Journalisten, radions mediemagasin och ett flertal engagerade gör sitt för att han inte ska glömmas bort, men det tycks inte slå lika väl som fallet Ghezali.

Utan att förringa de övergrepp som Ghezali och hans över 600 medfångar utsatts för, kan man fråga sig varför regeringen inte tagit mer tid åt andra svenska fångar som får sina mänskliga rättigheter kränkta. Dawit Isaac, till exempel.

Perssons val

SVERIGES KOMMISIONÄR Det krävdes en portugisisk marknadsliberal för att Göran Persson skulle bestämma sig. När José Manuel Durão Barroso, EU-kommissionens nyvalde ordförande, gav en vink om att han gärna såg att Sverige nominerade en kvinnlig kommissionär, gav han Persson en möjlighet att göra en reträtt från sitt tidigare motstånd mot Margot Wallström.

Under socialdemokraternas kongress handlade en stor del av medierapporteringen om ett namn. Wallström. Inom partiet hade en mycket utåtriktad kampanj börjat bedrivas för att Margot Wallström skulle få sitta kvar som EU-kommissionär, och den statsrådspost Persson - kanske mest som strategisk detalj - hade erbjudit, hade inte lockat hem henne från Bryssel.

Stödet till Wallström har inte bara kommit från partikamrater. Oppositionen har vacklat. Å ena sidan vill man inte att Sverige uteslutande ska representeras av socialdemokrater i EU:s viktigaste organ. Å andra sidan knäpper man gärna statsministern på näsan och stödjer en i rosenbad avskydd Wallström som kritiserar den svenska självbilde.

Folkpartiets utspel om att förre statsministern Carl Bildt borde bli kommissionär var därför ett välkommet klargörande. Bildt är inte bara borgerlig, utan också en känd europavän som på senare tid, till Östgöta Correspondentens (Correns) förtret, fört fram en alltmer federalistisk vision om ett enat Europa med en tydlig maktfördelning. Ideologiskt verkar han alltså vara rätt person för jobbet.

Rent politiskt ligger det en risk i att bli överkörd av regeringen, som knappast kan skicka en gammal moderatledare istället för en populär socialdemokrat. Men det är en ganska låg kostnad för att, som folkpartiet, både ha dragit upp regeringens överdrivna inflytande i EU och ställt statsministern inför valet mellan Wallström och Bildt. Folkpartiet tycks ha lyckats med konststycket att hindra den ombytlige Persson från att fundera på namn som Correns kandidat Pagrotsky. Det är - även om det blev en annan borgare som tycks ha fällt avgörandet – något att glädjas över.

Varför mördaren inte ska avrättas

DÖDSSTRAFF Det var ett ganska talande svar Saddam Hussein gav när domaren frågade var han levde: "Jag lever i varje irakiers hem". Efter åratal av försvinnanden och rädsla kommer hans minne aldrig att dö, och det kommer ta lång tid innan känslan av ett nytt Irak innfinner sig.

Ett steg i rätt riktning är rättsprocessen som påbörjades i torsdags. En mer opartisk internationell tribunal vore att föredra. Samtidigt kommer de irakiska domstolarna att visa att Irak brutit med det gamla, om de visar att de kan skipa rättvisa när det kommer till störtade tyranner. Att fängsla och straffa Saddam Hussein kommer att visa andra diktatorer att de inte går säkra, samtidigt som irakierna får se sin plågoande straffas.

Vissa vill gå så långt som att avrätta honom. Diktatorns död vore onekligen något som många irakier skulle fira, samtidigt som rädslan för fritagningsförsök skulle minska. Ändå finns det goda skäl att avstå. Och vad man än dömer honom till kommer man aldrig att ge hans ca 250 000 offer livet åter.

När Britney Spears stödjer dödsstraffet för att “Den som har begått ett fruktansvärt brott måste få ett passande straff. Så att han lär sig till nästa gång." hör man hur absurt det låter. Döden är det mest definitiva straff som finns. Och lika lite som en avrättad kan lära sig, kan en oskyldigt avrättad få upprättelse. Om man anser att en domstol kan göra felbedömningar – även om man självklart bör utgå ifrån att den inte gör det - bör man dra sig för att tillåta ett så absolut straff.

Så långt håller de flesta nog med intuitivt. I fallet Saddam ställs frågan på sin spets. Hans underskrift finns på mången avrättningsorder, och han medger med stolthet att han angrep Kuwait – något annat hade varit otänkbart. Vad gör man i ett fall med så överväldigande bevisning?

Men hur omfattande bevisningen är i ett enskilt fall är egentligen ointressant. Ingen domstol menar någonsin att den avrättat någon baserat på en otillräcklig bevisning. Att det ändå kan hända - och händer - är en av grunderna för att avvisa dödsstraffet.

Om Irak ska bli en rättsstat, måste samma lagar gälla för den överbevisade massmördaren som för andra mordmisstänkta. Samma rätt till liv måste gälla. Att inte fler trovärdiga debattörer (sådana som inte håller med Saddam när han säger att Bush är en större skurk) än Birgitta Ohlsson framhållit detta är sorgligt. Fler borde inse att man inte försvarar massmördaren när man kritiserar dödsstraffet.