Dånfinken och statsskulden

I Liftarens guide till galaxen kan man läsa om Den Dreglande Dånfinken på Traal, ett osannolikt enfaldigt djur. Det tror nämligen att om du inte kan se det, kan inte det se dig. Den förutseende liftaren kan därför undgå att bli uppäten genom att slå en handduk runt huvudet.

Det borde inte behöva sägas att man inte kan undgå alla problem lika lätt som man undgår den dreglande dånfinken. Ändå tycks just den lösningen vara väldigt tilltalande när det börjar bli tid för att lägga upp budgeten.

I en artikel på SSU-tidningen Frihets hemsida berättas det att barnen prioriteras lågt. Det är de som får ta första smällen när det är dags för omprioriteringar, och det är de som får stryka på foten när pengarna inte räcker som förväntat. Det kan nog ligga något i det. Och det är inte bara dåligt ur rättighetssynpunkt – för vilka barn är det som drabbas, när föräldrarna måste skjuta till tid och pengar? - utan även ur ett mer långsiktigt perspektiv. Barn må inte vara det jordens salt som vissa utmålar dem som, men efter några år är det de som är vuxna förvärvsarbetare, forskare och beslutsfattare.

Frihets problemformulering är därför på pricken. Problemet är bara att deras lösning stavas kosmetika. Istället för att ta tag i en mentalitet där skolor och dagis prioriteras lägre än skattefinansierade lån till det lokala elitserielaget eller statlig kokbokspresentation med Leif Pagrotsky, föreslår de att man lånar mer pengar. Det kan tyckas enkelt. Men det är också en lösning som visar på en misstolkning av vad det är att göra en budget – att prioritera – och vad som någon hävdade var innebörden i politik – att vilja.

I valkampanjens USA understryker kampanjfilmerna gång på gång att man någon gång måste visa var man vill satsa. Budgetunderskottet och upplåningen måste nämligen betalas av någon. Och denna någon råkar ofta vara den nya generationen skattebetalare - barnen.

Kanske är det dags att man i svensk debatt drar lärdom av kritiken mot G W Bush. För annars blir det barnen som får betala.