Mördande tystnad

KATASTROFER Militärdiktaturen Burma har inte bett om utländsk katastrofhjälp efter tsunamierna, men hjälpbehovet tros vara enormt, rapporterar TT. Riktigt hur många som kan ha dött vet man inte. Inte bara för att det alltid är svårt att få tag på siffor - regimen tillåter inte fri press och fri informationsspridning.

Det finns de som hävdar att demokrati och pressfrihet är en lyx som är underordnat t.ex. sjukvård. Exemplet Burma, och den absurda humanitära situationen där borde kunna få dem på andra tankar.

För Sverige, i tiden

MONARKI Idag sade Carl-Gustaf Bernadotte något klokt. Det handlade inte om besöket i diktaturen Brunei (det nämndes inte alls), utan om EU. I sitt årliga jultal betonade han att EU alltsedan början varit ett viktigt fredsprojekt, och sade att vi alltför ofta glömmer bort det. Sant. Men rimmar uttalandet med den apolitiske statschefen som representerar hela folket? Dessvärre har ju den svenska debatten lite kört fast i ja vs nej till EU.

Som jag skrev i Liberala ungdomsförbundets tidning liebling (s9):

Föga förvånande är inte millennieskiftets 10:e viktigaste opinionsbildare helt opolitisk.

Schlaug och skulddebatten

SKULD På ETC.se skriver Birger Schlaug (av alla människor) om tanken på mäns kollektiva skuld för våld och diskriminering mot kvinnor. Och det på ett ganska bra sätt.

Män (och kvinnor) borde ta en jävla massa kollektivt ansvar för att se till att den strukturella diskrimineringen av kvinnor upphör. Men det är en artskillnad på kollektivt ansvar och kollektiv skuld.

Schlaug gör rätt i att retoriskt dra en tydlig linje mellan ansvar (för att t.ex. förhindra brott) och skuld (till brottet). Den som blandar samman ansvar och skuld i det fallet måste också i rimlighetens namn säga att en poliskommissarie i Skåne bär skuld, ja är medansvarig för varje snatteri i Norrland. Ansvaret att förhindra brott finns där och brottet begås utan att kommissarien ingriper. Det finns inget sätt att friskriva sig.

Debatten:
"Fel att skuldbelägga alla män" (Schlaugs krönika i ETC 7/04)
Schlaug ser inte det manliga våldet (Per Wagn svarar)
Stackars Birger (Lasse Olofssons lätt parodiska insändare)
"Det är lugnt Lasse" (Schlaug svarar Olofsson)

Svenska modellen i Europadomstolen?

FÖRENINGSRÄTT För tre år sedan fastslog AD att arbetsgivaren fick göra avdrag från löner för att betala Byggnads för lönegranskning - även om de anställda inte var med i Byggnads. Det resonemanget värderas nu av Europadomstolen, rapporterar tidningen Lag & Avtal.

Domstolen kräver den svenska regeringen på en förklaring till varför granskningsarvodena ska tillåtas. Principiellt tycks fallet handla om huruvida den svenska modellen, stödd på kollektivavtal som de facto binder även icke-medlemmar, strider mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Denna inkorporerades i svensk lag 1994, och har använts för att fälla vissa avtal för MR-brott.

Det kan bli en riktigt intressant dom från Europadomstolen (ej att förväxla med EG-domstolen). Med så hög grad av fackanslutning som i Sverige (uppemot 80%) kan man kanske vidmakthålla en stor del av de lag-lika inslagen i avtalsmodellen även vid en fällande dom. Men det förändrar sannolikt grunden för systemet.

Risken att domen blir för snäv och mest bara behandlar det enskilda fallet finns självklart. Så oavsett hur det går, kan man bara hoppas att domen blir en stabil principiell grund som Riksdagen kan bygga vidare på.

Mjuk makt och Pokemon

MJUK MAKT Mangatrenden och bilden av Japan kan ha större inflytande än man först tänker sig, om man ska tro en japansk tankesmedja. De råder Japans premiärminister att se landets kulturella inflytande (och då inte bara serierna) som en faktor för att stärka dess ställning i världen.

Deras förslag tycks mycket handla om kulturpromotion av franskt snitt, dolt bakom säkerhetspolitisk retorik. Men inte bara. De har nog en poäng när de talar om kulturellt inflytande och mjuk makt. Som uttryckets upphovsmann Joseph Nye formulerade det i en klok kolumn om Irak:

Soft power is the ability to get what one wants by attracting others rather than threatening or paying them. It is based on culture, political ideals, and policies. When you persuade others to want what you want, you do not have to spend as much on sticks and carrots to move them in your direction.

Att lova vad andra ska hålla

SJÄLVSTYRE

- Hokus pokus, nu trollar jag fram en läsebok!
- Åh nej, så tokigt! Det blev ju en rondell.

Läromedelsförläggarnas PR-bok Lisa och kommunalrådet borde stämma till eftertanke (även om dess slutsats är problematisk). I boken lovar statsministern pengar till läromedel, men kommunalrådet som ska stå för de där pengarna satsar bara på andra saker hela tiden. Läseboken blir en rondell, matteboken en utredning. Trots att statsministern lovat.

I en centralstat som Sverige går det inte att undvika sådana löften. Men om man (åtminstone till orden) uppskattar det kommunala självstyret kan man försöka.

I gårdagens delbetänkande "Hållbara laster - Konsumtion för en ljusare framtid" ingick ett förslag om att 25% av all mat på sjukhus och skolor ska vara ekologiskt certifierad till 2010. Det förväntas förvisso ge extrakostnader. Men inte för staten. Som utredaren säger:

För att kostnaden ska gå ner måste stat, kommun och landsting ta ett ansvar

Det är sant. För vem får ta ansvar för statens löften, om staten varken har ansvar för skola eller sjukvård?

Schymans mandat

SCHYMAN

Är man invald för ett parti ska man lämna alla förtroendeuppdrag när man lämnar partiet.

Formellt sett är det som Lars Ohly säger fel. Riksdagsmandat är personliga (vilket understryks av Schymans 10 000 personvalskryss). Privatmoraliskt är frågan om inte partiet har Schymans politik att tacka för alldeles för många mandat för att kunna säga sådana saker.

Själv motiverar Schyman det hela på ett luddigare sätt. Hon representerar de feministiska väljare som svikits av alla partier, menar hon. Det är onekligen ett ganska snyggt sätt att stödja partilojalitet modell Vänsterpartiet, samtidigt som man bryter med partilojalitet modell Vänsterpartiet.

Men denna användning av folkviljan, det imperativa mandatet, är märklig. Det är väldigt svårt att tala om att representera den feministiska opinionen, i och med att den (i den mån man kan tala om den som enhetlig) nog snarare handlar om att se problem och skapa frågeställningar, än föreslå direkta lösningar. Liberalfeministiska Felira-nätverket har inte samma lösningar som Schymans Vänsterparti, även om båda kan tillämpa en problemdefinition ur könsmaktsperspektiv.

Det betyder inget för Schymans retorik i dagsläget, men det är feministpartiprojektets stora problem. Som professor Ebba-Witt Brattström (som själv tror och hoppas på ett feministparti) påpekade, finns det en risk för att Schyman-partiet bara blir en del i striden om (v)-väljarna.

Svenska spel vilseleder

SPEL Ur Svenska Spels bok Rent Spel:

Själva beloppet är ointressant, det är avsaknaden av kontroll som är det utmärkande. En spelberoende person har ofta felaktiga tankar om slumpen och tror att hon/han kan öka sina vinstchanser trots att det är omöjligt.

Nu visar företaget reklamfilmer där man talar om att spelaren ska "lita på sin magkänsla". Och den som spelar Pick'n'click får läsa att "Det är dina val som avgör!". Samtidigt är möjligheten att påverka spelet lika stor som i valet mellan olika trisslotter.

För vilka valmöjligheter har egentligen spelaren? I ett spel får han välja ut sju muggar (av 35) som döljer tärningar. Tärningarnas värde avgör sedan vinsten, och det sägs att det alltid finns en vinst på planen. Men om spelaren inte vet vad som finns under muggarna, hur ska då han kunna påverka vinstchanserna (vilket antyds om man säger att han "avgör")? Hans val avgör förvisso spelet, men eftersom valet sker mellan okända framslumpade alternativ är det lika troligt att val A ger vinst som val B. Det är inte den känsla som spelaren får.

Jag är inte säker på att Pick'n'click-spelen är så farliga, eller att företag inte ska få skapa sådana. Men att Svenska spel uppfinner och marknadsför ett spel som går rakt emot det man varnar för, är lite märkligt (liksom att man hävdar att spelaren "avgör" ett turspel).

Om inte annat är det väldigt opedagogiskt.

129 storspelare blev 40 000

NYHETER I dagens DN står det att uppskattningsvis 40 000 ungdomar spelar dator över 35 timmar i veckan. Undersökningen borde vara ett avskräckande exempel på varje grundkurs i statistik.

Som Barseblogg skrev, är undersökningen bakom dessa siffror inte helt tillförlitliga. De 2143 personer som råkat besöka en Fair Play-monter vid Socialdepartementets FLICKA-turné kan knappast sägas vara representativa för 11-16-åringar i Sverige idag (som bild av turnéns besökare är det nog inte ens lika intressant som FLICKA-projektets egna enkät, som hade ca 29ggr fler respondenter). Fair Play påpekar problemen i sin pressrelease.

Men man säger också att man kan förvänta sig liknande resultat från en riktig studie. En där ca 129 personer - 6% av respondenterna - faktiskt skulle kunna visa på 40 000 storspelande ungdomar. För den som statliga FLICKA:s projektledare, tillika ledamot i Fair Plays referensgrupp, låtit föreningen utföra är knappast representativ.

Ändå presenterar DN Fair Plays undersökning (som processats av PR-byrån Argument) på ett sätt som blåser upp problemet. Visst kan ungdomar som spelar Counterstrike (eller leker utomhus, ser på TV, programmerar eller läser böcker, som Yukio påpekar) istället för att göra läxor vara ett problem för föräldrar, men det är knappast de tragedier som Fair Play tycks se det som. Som Copyriot skrivit, tycks Fair Play dessutom ha en skev inställning till datorspel.

Så vilka slutsatser kan man dra av undersökningens framgång?

• Datorspel är lätta att demonisera. Och finns det något som föräldrar kan uppleva som problem, är det lätt att spinna vidare på i en nyhet.
• Undersökningar (korrekta eller ej) tycks fortfarande vara bra sätt att skapa nyheter. Särskilt om man har ett ämne som kan illustreras med en personlig berättelse.
• Och, sist men inte minst: Vi lär läsa fler nyheter om datorspelens och nätanvändandets skadliga kraft

Varumärkesjournalister

JOURNALISTIK Ingen kommer säga "That's the way it is" i framtiden, om man får tro Mats Wiklunds välformulerade artikel i SvD Kultur. Det är nog sant.

Sanningen är att både Rathers och tv-ankarnas tid gått mot sitt slut. Tv-tittarna känner inte längre behov av att sätta sin lit till en man och en kanal.

Men min första tanke är att förtroendeproblemen (se Holmberg & Weibull) borde kunna leda till att enskilda journalister, prestigefyllda ansikten utåt, blir allt viktigare. Om inte annat pekar förtroendet för blogginnehåll åt det hållet.

Det finns självklart fall där en ny läsare inte behöver känna till ett dugg om källan. När Stockholm Spectator visade att texter i DN var rena översättningar av NY Times, fanns det möjlighet att verifiera uppgifterna direkt. Men kan man annars lita på en bloggare?

Knappast. Står det någonting om Ukraina utan källhänvisning i en för mig okänd blogg, ställer jag mig skeptisk (om än nyfiken). Står det istället i David Ekstrands blogg, är jag mer lättövertygad. Hur utom-ukrainska bloggare valt trovärdiga bloggar att använda för att bevaka händelseutvecklingen i Ukraina förtjänar en C-uppsats.

Jag misstänker att det inte bara var en designfråga av (redan förtroendeingivande) DN att framhäva vissa journalister med bildbyline, när tidningen blev tabloid. Och jag misstänker att t.ex. Jan Mosander eller Staffan Dopping är starka varumärken i sig, oavsett om de jobbar för (redan trovärdiga) Sveriges Radio eller nystartade småtidningar.

Så jag är inte så säker på att ansiktena utåt får mindre tyngd, även om tron på att det som sägs i TV eller skrivs i tidningen minskar. Kanske blir det tvärtom.