The resource curse

Thomas Bodström, Ekot 060403:

– Det kommer inte att finnas några ekonomiska begränsningar för varken polis eller åklagare för att kunna bekämpa den organiserade brottsligheten. Polisen öronmärker nu 100 miljoner kronor av de ökade anslagen de närmaste åren, säger justitieministern.

– Också åklagaren kommer att få ökade medel för att bekämpa den här typen av brottslighet. Och behövs det ytterligare medel för att bekämpa den här typen av brottslighet, så kommer det inte att finnas ekonomiska begränsningar.

Riksrevisionens framställning 2005/06:RRS16:

Ett problem med ekonomistyrningen som framhållits av företrädare för Riks­­polisstyrelsen i samband med Riksrevisionens granskning är att polismyndig­heterna [relativt Rikspolisstyrelsen] uppfattar att det alltid är möjligt att få mer resurser. Konsekvensen av detta blir enligt Riks­­polisstyrelsen att polis­myn­digheterna inte gör några lång­siktiga ekono­mis­ka planer för sin verksam­het.

Beskrivningen av byråkratisk eftersläpning verkar också som hämtad ur de statsvetenskapliga läroböckerna:

Rikspolisstyrelsen är ansvarig för fördelningen av medel till polismyndigheterna. Av Riksrevisionens granskning framgår att huvuddelen av pengarna fördelas utifrån tidigare års anslag. Endast någon enstaka procent av den totala resurstilldelningen fördelas på grundval av information om brottsbelastning och budgetdialog med myndigheterna. De medel som en gång tilldelats polismyndigheterna omprövas i regel inte av Rikspolisstyrelsen.

Vad jag förstått är detta ingen direkt ny kritik, och arbetet för att förbättra styrningen pågår antagligen. Och visst ska Bodströms uttalande tolkas just som ett uttalande ett valår. Men kontrasten mellan Riksrevisionens byråkratistudie och Bodströms löften om obegränsade resurser är slående. Vad rapporten (och dagens UNT-ledare), till skillnad från Bodström, tycks inse och understryka är att det inte bara är brist på resurser som kan skapa problem. Den populistiska ordningen "Gärna styrning, men först en rejäl pension" gör sig förmodligen bättre i valdebatter än i praktiken.

Uppdatering: Se även Lasse Wierups analys i DN, för lite mer ingående diskussion av samordning o dyl.