I väntan på diktatorns död

Who controls the past commands the future (typ). För den som inte hört det, lyssna på Sveriges radios inslag om jubileum och historieförfalskning på Kuba, Sista festen på Kuba [rm]. Ett inslag i samma stämning som i en av korrespondentens Palmgrens artiklar, I väntan på diktatorns död (ETC 3/03), där han diskuterade Castro med en alltmer uppgiven gammal kommunistisk bekant, och berättade om den officiella synen på diktatorn. Även den som för allt i världen vill se landet (denna antifascistiska skyddsvall bland länder) som ett föredöme, borde ha problem med detta klimat:

För några år sen gjorde jag en helt ovetenskaplig enkät på Havannas gator. Jag frågade folk: ”Vem är Fidel Castro?” [---]

Det svar jag själv mest drabbades av kom från en liten pojke. Klädd i sina bordeauxröda kortbyxor och sin vita blus hade han utsetts av de andra pionjärerna – ivrigt uppmuntrade av lärarinnorna – att vara gruppens talesman. Han var kanske sju år och han sa:
– Fidel Castro är vår pappa. Han är skolan, han är kläderna, skorna och maten. Han är böckerna, framtiden… han är – och här tittade han vädjande på sin fröken som nickade ivrigt åt honom att fortsätta – han är mamma och pappa och syskonen… och – han letade efter mer att säga, tittade på nytt på sin fröken, och så lös han plötsligt upp:
– Han är Jesus Kristus, sa han och såg lättad ut.

Leve revolutionen.

---
Andra bloggar om: politik, kuba, castro, fidel castro.
Inlägget pingat på intressant.se.

För övrigt anser jag att Castro bör kallas för diktator.