Nu har SvD en klar poäng i att allt inte handlar om statsnytta (något DN i och för sig inte heller hävdade). Fastigheter må vara praktiska, effektiva och bra att beskatta. Särskilt om man vill få folk i arbete. Som Johan Schück - som kyligt och klokt analyserar förslaget i dagens DN - påpekat hade många av skattens privatekonomiska problem också redan begränsats bort. Men det går inte att komma undan att det finns något väldigt olustigt med att beskatta folk bara för att de har tillgångar. Inte för att de tjänar pengar, utan för att de äger något. Även om jag inte skulle gå så långt som Thomas Gür, och kalla fastighetsskattens vänner för omoralens väktare [pdf], finns det mycket som talar mot skatt på egendom. Som Göran Hägglund sade (bland annat i Kristdemokraten):
- Fastighetsskatten är en orättfärdig skatt eftersom det är en skatt på fiktiva värden, på en tillgång många inte har för avsikt att realisera.
Nu går det att tänka sig en skatt utformad som en schablonavkastning (snarare än innehav av huset), men det är inte frågan här. För ur principiell synvinkel är det ganska svårt att se skillnaden mellan fastighetsskatten och den kommunala avgiften.
Eller, är det verkligen är en avgift? I SVT Argument 3/4 [wmv] talade Mats Odell (kd) om att avgiften svarade mot kommunernas kostnader för service till fastigheterna. Det låter som en bra och legitimitetsskapande kompromiss. Fastighetsägaren betalar för service de inte kan vara utan. Men av pressmeddelanden och medierapporter att döma är "avgiften" ett rent tillskott till kommunkassorna. Utformas det så är det - per definition [pdf] - inte någon avgift för kommuninvånaren, utan en skatt på hennes ägande. Omoralen vaktas girigt.
Om det är någon tröst, är det ganska vanligt att med lokala fastighetsskatter (liksom med skatteformen överhuvudtaget - se OECD:s diagram och policyrekommendationer [pdf]). Council tax står exempelvis bakom mycket av den kommunala servicen i Storbritannien. Där har kommunerna dock makten att sätta skattesatserna själva. I det föreslagna systemet gäller samma avgiftsnivå för Kista som för Jokkmokk (med befolkning mindre än Vadstenas och yta större än Stockholms, Uppsala och Gotlands län). I Sverige utformas systemet dessutom så att 60% av fastighetsägarna slår i taket och får betala 4500kr per hus oavsett värde. Det är lite högre än kristdemokraternas tidigare förslag (2800kr/hus oavsett värde), men återuppväcker framförallt frågan om det här ur principiell synvinkel inte försöker vara en poll tax snarare än en fastighetsskatt.
Gör det reformen dålig? Inte nödvändigtvis. Det blir lättare för hushållen att förutsäga sin skatt, och man samlar ihop ansvaret för stadsplanering med intäkterna från fastighetsskatten. För att ta några exempel. Men det är inte omöjligt att, helt legitimt, vilja prioritera jobbskatterna eller minskade inlåsningseffekter. Innan man slår på den stora principtrumman bör man minnas att alternativet till fastighetsskatten faktiskt var en annan fastighetsskatt, ytterligare något ondskefullt som inte tas ut efter bärkraftsprincipen.
-------
Andra bloggar om: politik, fastighetsskatten, skatter, beskattningsprinciper
Pingat på intressant.se
