Omoralens väktare (II)

Ryktena om fastighetsskattens avskaffande tycks högst överdrivna. Ändå väckte de en hel del reaktioner på ledarsidorna. DN tyckte att det var konstigt att prioritera just fastighetsskatten. SvD svarade att det finns moraliska värden högre än statsnyttan, och att räknenissar minsann inte har monopol på sanningen. Det har de såklart rätt i. Men det är ändå svårt att hävda att det här är den mest principfasta reform världen skådat (hur mycket villaägare än må gilla den).

Nu har SvD en klar poäng i att allt inte handlar om statsnytta (något DN i och för sig inte heller hävdade). Fastigheter må vara praktiska, effektiva och bra att beskatta. Särskilt om man vill få folk i arbete. Som Johan Schück - som kyligt och klokt analyserar förslaget i dagens DN - påpekat hade många av skattens privatekonomiska problem också redan begränsats bort. Men det går inte att komma undan att det finns något väldigt olustigt med att beskatta folk bara för att de har tillgångar. Inte för att de tjänar pengar, utan för att de äger något. Även om jag inte skulle gå så långt som Thomas Gür, och kalla fastighetsskattens vänner för omoralens väktare [pdf], finns det mycket som talar mot skatt på egendom. Som Göran Hägglund sade (bland annat i Kristdemokraten):

- Fastighetsskatten är en orättfärdig skatt eftersom det är en skatt på fiktiva värden, på en tillgång många inte har för avsikt att realisera.

Nu går det att tänka sig en skatt utformad som en schablonavkastning (snarare än innehav av huset), men det är inte frågan här. För ur principiell synvinkel är det ganska svårt att se skillnaden mellan fastighetsskatten och den kommunala avgiften.

Eller, är det verkligen är en avgift? I SVT Argument 3/4 [wmv] talade Mats Odell (kd) om att avgiften svarade mot kommunernas kostnader för service till fastigheterna. Det låter som en bra och legitimitetsskapande kompromiss. Fastighetsägaren betalar för service de inte kan vara utan. Men av pressmeddelanden och medierapporter att döma är "avgiften" ett rent tillskott till kommunkassorna. Utformas det så är det - per definition [pdf] - inte någon avgift för kommuninvånaren, utan en skatt på hennes ägande. Omoralen vaktas girigt.

Om det är någon tröst, är det ganska vanligt att med lokala fastighetsskatter (liksom med skatteformen överhuvudtaget - se OECD:s diagram och policyrekommendationer [pdf]). Council tax står exempelvis bakom mycket av den kommunala servicen i Storbritannien. Där har kommunerna dock makten att sätta skattesatserna själva. I det föreslagna systemet gäller samma avgiftsnivå för Kista som för Jokkmokk (med befolkning mindre än Vadstenas och yta större än Stockholms, Uppsala och Gotlands län). I Sverige utformas systemet dessutom så att 60% av fastighetsägarna slår i taket och får betala 4500kr per hus oavsett värde. Det är lite högre än kristdemokraternas tidigare förslag (2800kr/hus oavsett värde), men återuppväcker framförallt frågan om det här ur principiell synvinkel inte försöker vara en poll tax snarare än en fastighetsskatt.

Gör det reformen dålig? Inte nödvändigtvis. Det blir lättare för hushållen att förutsäga sin skatt, och man samlar ihop ansvaret för stadsplanering med intäkterna från fastighetsskatten. För att ta några exempel. Men det är inte omöjligt att, helt legitimt, vilja prioritera jobbskatterna eller minskade inlåsningseffekter. Innan man slår på den stora principtrumman bör man minnas att alternativet till fastighetsskatten faktiskt var en annan fastighetsskatt, ytterligare något ondskefullt som inte tas ut efter bärkraftsprincipen.

-------
Andra bloggar om: politik, fastighetsskatten, skatter, beskattningsprinciper
Pingat på intressant.se

Är det verkligen nödvändigt med manteln?

10 år med GM-grödor

Hos SLU:s forskarblogg hittar man länkar till en genomgång av effekter av GMO i jordbruket som verkar intressant. Två ekonomer har gjort en litteraturstudie av ekonomiska och ekologiska effekter av några grödor - främst soja, majs, canola och bomull - och kommit fram till en del iögonfallande resultat. Vinsterna har varit stora (om än inte i jämförelse med vad som varit möjligt), och har dessutom ofta kommit bönder i utvecklade länder till del. Studiens abstract (med mina markeringar):

Genetically modified (GM) crops have now been grown commercially on a substantial scale for ten years. This paper assesses the impact this technology is having on global agriculture from both economic and environmental perspectives. It examines specific global economic impacts on farm income and environmental impacts of the technology with respect to pesticide usage and greenhouse gas emissions for each of the countries where GM crops have been grown since 1996. The analysis shows that there have been substantial net economic benefits at the farm level amounting to $5 billion in 2005 and $27 billion for the ten year period. The technology has reduced pesticide spraying by 224 million kg (equivalent to about 40% of the annual volume of pesticide active ingredient applied to arable crops in the European Union) and as a result, decreased the environmental impact associated with pesticide use by more than 15%. GM technology has also significantly reduced the release of greenhouse gas emissions from agriculture, which, in 2005, was equivalent to removing 4 million cars from the roads.

Man ska nog ta sådana exakta siffror med en nypa salt. Författarna lägger i princip ett antal fallstudier av olika grödor bredvid varandra, och hur dessas felmarginaler (eller forskningsområdet) ser ut är svårt för mig att säga. Det är inte heller så självklart att man ska försöka analysera konceptet "GM-grödor". Men det som blir tydligt med dessa exempel är att det inte bara finns en framtida potential för att föda jordens befolkning på ett mer effektivt sätt. En hel del av de teknologiska framstegen (och då räknar jag inte in traditionell växtförädling) har - ganska oannonserat - redan kommit mänskligheten till godo de senaste tio åren. Då också på det rent miljömässiga planet. Undrar hur mycket bättre det kunnat bli om det varit mer fokuserade debatter på den europeiska marknaden.

---
Andra bloggar om: politik, gmo, jordbruk, genmodifiering.
Pingat på intressant.se

Stoppa framtiden! Franska protester mot 2007

Småtypiskt, och just därför så briljant. I Frankrike tog folk till gatorna i satiriska protester mot det nya året. Gruppen Fonacon lyckades enligt egen utsago samla över 300 mindre allvarliga demonstranter i kampen mot tidens gång. BBC rapporterar:

Parodying the French readiness to say "non", the demonstrators in the western city of Nantes waved banners reading: "No to 2007" and "Now is better!"

The marchers called on governments and the UN to stop time's "mad race" and declare a moratorium on the future.

Det saknas inte heller argument mot framtiden. Som en maskerad talesman sade vid en presskonferens i december:

"It is about time that the passage of time ended," said one of the hooded organisers. "We are fed up with getting older. Why should we follow the fashion? The planet is getting older and warmer. Not us. Stop this mad race towards death."

Den som inte instämmer, önskas - lite försenat - ett gott nytt år.

If you ask a silly question, you get a silly answer

Volvo S80-baserad ambulans. Gissningsvis inte tillverkad av Västra Götalandsregionen. (bild: falkoping.se)

Varför ska Volvo med skattepengar kunna göra vinst?

- Mona Sahlin i P1 Morgon-debatt om stopplagen [rm]

Om inte annat för att landstingens egenproduktionen av ambulanser och reservdelar skulle behöva öka så drastiskt annars.

(Återkommer gissningsvis i frågan.)
---
Andra bloggar om: politik, samhälle, sjukvårdsahlin, stopplagen

Absurd ide det hela

Det är nog inte ofta SVT:s VD går ut och be om ursäkt för program, särskilt inte innan GRN gjort sina utredningar. Men det enda SVT kunde göra var att backa från Castrokvällen.

Sveriges Televisions vd Eva Hamilton backar efter den massiva kritik mot temakvällen om Fidel Castro, som sändes i lördags.

-Vi skulle tydligare ha slagit fast att Kuba är en diktatur. Jag tycker att delar av den kritik som riktats mot programmet är berättigad.

Det var återhållsamt, och framförallt ett antal dygn för sent. Att visa fyra timmar där diktatorn lägger ut historien, tala om ett dubbelt firande, och dessutom inte ha med någon Castrokritiker i sin panel är smaklöst. Ola Nordebo beskriver upplevelsen:

Ett tag under Sveriges televisions flera timmar långa, sentimentala hyllning av Kubas diktator Fidel Castro i lördags kväll började jag fundera på om det kanske var en ironisk kupp.
Jag misstänkte att de drev med oss, att Henrik Schyffert eller nån skulle komma in och dra ett skämt efteråt så att vi alla fick skratta över hur vi kunnat tro att Svt skulle sända sådan diktatursvassande smörja på allvar.
Men det kom inget förlösande skämt. [...]

Absurt. Det är ju inte så att det saknas information om förföljelser av oppositionella och tystande av kritiska journalister (Kuba är, enligt Reportrar utan gränser, världens största fängelse för journalister näst efter Kina). Det saknas tyvärr inte politiska flyktingar som kunnat sitta med i panelen och berätta om sina upplevelser, vilket Mae-Liz Orrego Rodriguez underströk [rm] i P1 morgon (god insats för övrigt). Svt-producenten Säfströms försök till försvar i den debatten övertygade förvisso, men bara om vilka urvalsgrunderna var. Inte om det rätta i dem.

I gårdagens Expressen berättade journalisten Birger Thuresson om hur han vid ett besök fängslades ett par dagar efter att ha talat med oppositionella. Det var ingenting i jämförelse med de trakasserier av oppositionella som sker dagligen, eller de massarresteringar som skedde 2004. Och SVT kunde fått med sådana röster, faktiskt till och med sådana som drabbats i den senaste arresteringsvågen, som Orrego Rodriguez skriver i Expressen:

Osvaldo Alfonso, före detta ordförande för Kubas liberala parti PLC, som fick politisk asyl i Sverige var inte inbjuden till medverkan i studiosamtalet i lördags. Alfonso arresterades tillsammans med 74 andra dissidenter i mars 2003 i skuggan av Irakkriget och satt nästan två år i fängelse. Deras brott var att trotsa regimen och arbeta för demokratin. Men detta var tydligen inte tillräckligt intressant för Sveriges television

Intressant, kanske, men vad jag hört om programmen (sett ett) låter det som att det inte skulle varit så lätt att integrera i resten av temalördagen. Det skulle väl sticka ut, och störa ordningen.

VD och SVT centralt lär ju inte vara så drivande, men vi får se om det kommer några förklaringar från lokalavdelningen som "programföretagets yttrande" inför GRN. Kan bli talande. Att försvara Castro är ju ur moralisk synvinkel något av ett På minuten-ämne, som går från vridet till absurt ju längre argumentationen går.

---
Andra bloggar om: kuba, politik, castro, fidel castro, svt.
För övrigt anser jag att Castro bör kallas för diktator.

I väntan på diktatorns död

Who controls the past commands the future (typ). För den som inte hört det, lyssna på Sveriges radios inslag om jubileum och historieförfalskning på Kuba, Sista festen på Kuba [rm]. Ett inslag i samma stämning som i en av korrespondentens Palmgrens artiklar, I väntan på diktatorns död (ETC 3/03), där han diskuterade Castro med en alltmer uppgiven gammal kommunistisk bekant, och berättade om den officiella synen på diktatorn. Även den som för allt i världen vill se landet (denna antifascistiska skyddsvall bland länder) som ett föredöme, borde ha problem med detta klimat:

För några år sen gjorde jag en helt ovetenskaplig enkät på Havannas gator. Jag frågade folk: ”Vem är Fidel Castro?” [---]

Det svar jag själv mest drabbades av kom från en liten pojke. Klädd i sina bordeauxröda kortbyxor och sin vita blus hade han utsetts av de andra pionjärerna – ivrigt uppmuntrade av lärarinnorna – att vara gruppens talesman. Han var kanske sju år och han sa:
– Fidel Castro är vår pappa. Han är skolan, han är kläderna, skorna och maten. Han är böckerna, framtiden… han är – och här tittade han vädjande på sin fröken som nickade ivrigt åt honom att fortsätta – han är mamma och pappa och syskonen… och – han letade efter mer att säga, tittade på nytt på sin fröken, och så lös han plötsligt upp:
– Han är Jesus Kristus, sa han och såg lättad ut.

Leve revolutionen.

---
Andra bloggar om: politik, kuba, castro, fidel castro.
Inlägget pingat på intressant.se.

För övrigt anser jag att Castro bör kallas för diktator.

Metallbasen klarsynt om politiska strejker

– Jag ogillar deras a-kasseförslag lika mycket i dag som förut. Men de gick till val på det här förslaget och vann valet. Det måste vi respektera.

Egentligen handlar DA-intervjun med IF Metallordföranden Stefan Löfven mest om avtalsrörelsen, närmast om Transports lågmälda och sakliga uttalanden om fjäsk för kapitalet. Men det han har att säga om politiska strejker är värt att citera i sin helhet (min fetstil av de mer och mindre anmärkningsvärda frågorna):

De som vill ha politisk strejk hänvisar till att regeringen för en arbetarfientlig politik. Är inte det skäl nog?

– Vänd på resonemanget och säg att vi vunnit valet och fattar beslut som andra inte gillar. Ska de ha rätt att obstruera det beslutet då? Nej, demokratin måste respekteras.

– Demokratin ska skyddas. Vi arbetare om några har glädje av demokratin, andra kan klara sig utan den.

Innebär det att du aldrig kan tänka dig en politisk strejk?

– Jovisst, men bara då våra fackliga rättigheter är hotade. Nu vill regeringen driva igenom ett dåligt förslag, men det förhindrar inte våra möjligheter att jobba fackligt. Därför bör vi inte genomdriva en politisk strejk.

Precis. Det är svårt att veta hur brett han tolkar "våra möjligheter att jobba fackligt". Och mediedebatten just nu tär kanske på förtroendet. Men annars är det precis den typen av perspektivställare som behövs i debatten om strejkerna kring a-kasseförslagen.

----
Andra bloggar om: politik, strejk, politisk strejk, if metall, fackföreningar, metall

Sena spekulationer kring botar och den materiella knapphetens avskaffande

Såg hos NewScientist att Second Life-spelvärlden invaderats av självkopierande magiska ringar och en kopieringsbot. Det återuppväcker en del gamla frågor om kopieringen, och såklart om vad som händer när den kapitalistiska staten söndervittrat.

Det hela grundar sig i att användarna i världen kan skapa egna saker, inom vissa ramar. Det hade varit möjligt för spelkonstruktörerna att lägga in ett skydd mot självreplikerande saker, men man har valt att lita på användarna. Det är i sig lite intressant att man gör det, men utöver det (och det faktum att NewScientist i använder ett 80-talsuttryck som den ärkekonservative teknofoben Prins Charles återuppväckt) är det först i de sista styckena man hittar något. Det handlar om hur möjligheten att skapa objektskapande (och trafikavlyssnande) objekt förutspås påverka ekonomins struktur:

The incident follows a more controversial episode within Second Life – the release of a program called CopyBot, which can be used to copy any in-world object. CopyBot bypasses the game's in-built copy controls, analysing network communications in order to gather the information needed to replicate an object. As some users make money by selling virtual objects within Second Life, [Aimee] Weber says this program could transform the economy of Second Life from being based on objects to focussing on services.

Jag känner inte till denna Weber, men det låter som en ganska rimlig tolkning, i vart fall om SL varit en verklig värld. Vad det medför för SL:s utbud av objekt kan bli intressant att studera. Min gissning är att man lägger ned en relativt sett lägre arbetsinsats för att skapa saker i SL-världen än man hade gjort på motsvarande kommersiella program eller medieproduktioner i den verkliga världen. Och att man samtidigt sätter ett lägre värde på att det skyddas där än utanför. Men graden av innovation i saker som inte direkt konsumeras kan mycket väl påverkas i den riktning Weber talar om.

En mer intressant variant än CopyBot (CB) hade varit om kopieringsmekanismen bara fungerade för innehavaren av ett objekt. Vad jag förstått kunde CB tolka och spara ned trafik användaren kunde avlyssna. Det nya tänkta programmet - låt oss kalla det BeckerBot (BB) - skulle bara kunna kopiera ett objekt ens figur har i sin ägo ("ägo"), men utan några andra begränsningar. Hur skulle handelsmönstren och de olika marknaderna påverkas av en sådan sak? En gissning är att världen skulle splittras i färre, mindre effektiva marknader, i takt med att skillnaden mellan nya och gamla användare ökar. Om världen är så stor att alla inte känner alla, riskerar en sak främst att överlåtas till någon som man har förtroende för inte kommer kopiera upp den. Med lite reservation för vilken sorts sak det handlar om, såklart (reklam är ett självklart undantag). Hur som helst skulle den teknisk-rättsliga BB-innovationen få en del strukturella effekter.

Men åter till rubriken. Givet att den materiella knappheten avskaffats, vad händer då? Vad skulle en verklighetens CopyBot (som då inte kan kopiera människor eller pengar) göra med ekonomierna? Skulle människorna vara nöjda med varje given uppsättning saker och behovstillfredsställelser? Alla nöjda med den mat de kopierat sig, användande de datorer (anno 2006) de sitter med, och användande de mediciner som finns? Det betvivlar jag. Förutsägelsen för spelvärlden, där man inte ens är fysiskt bunden, låter inte helt orimlig. Så vad skulle komma efter knapphetens upphörande (och statens söndervittrande)? Med ganska stor säkerhet, kanske man skulle kunna säga... knapphet.

(Någon skulle här kunna invända att det är fel att anta att folk inte kommer vara helt nöjda med sin situation eller med hur världen ser ut, när man samtidigt antar att knapphet som sådan kan avskaffas. Det är sant att de två sakerna är svåra att förena. Vilken av premisserna som ska bort lämnas upp till läsaren att bestämma.)

---
Andra bloggar om: politik, second life, copybot, immaterialrätt, institutioner, Marx

Se även:
Economist (060928) - Living a Second Life
Reuters (061114) - Outcry as copybot threatens copy protection
Libertarian in Room 101 hade en gång i tiden ett inlägg där vi debatterade spelvärldar, simuleringar och dynamik. Om någon kan hitta det i WaybackMachine el dyl, säg till.

Absolut abortförbud (nr 5)

Igår trädde lagen i kraft, och Nicaragua blev det femte landet i världen med absolut abortförbud. Tidigare har man bara förnekat kvinnan den bestämmanderätten i snudd på alla situationer. Med den nya lagen riskerar såväl kvinnan som läkaren som genomför aborten upp till sex års fängelse även om kvinnan riskerat att dö om man inte genomförde aborten, eller om graviditeten var följden av en våldtäkt.

Inte så att abortturismen (bl a omnämnd i Guardian) kommer minska genom förslaget. Inte så att det kommer minska antalet illegala, nog ofta osäkra, aborter. Enligt en uppskattning citerad i LA Times utfördes 32 000 sådana i Nicaragua förra året. Ville man göra det säkrare, vore det bättre att gå motsatt väg. Men här handlar det om att ta bort ett undantag, att täppa till ett kryphål som riskerar att överutnyttjas. En extremt snäv undantagsregel som LA Times skriver har utnyttjats av 24 (tjugofyra) kvinnor de senaste tre åren.

Det som känns minst sympatiskt i det hela är vad ett sådant förslag kan säga om det politiska klimatet. Många som anser att abort i grund och botten är moraliskt förkastligt brukar kunna acceptera undantag i just våldtäktsfallen, och där ett förbud vore livshotande. Att förbudet antogs med röstetalen 52-0 i nationalförsamlingen, och att den nyvalde presidenten svängt till förmån för förslaget, antyder nog ganska otrevliga saker om opinionen.

Den till synes enda ljuspunkten (och här får någon latinamerikakunnig gärna komplettera) verkar vara att inte alla ursprungsförslagen gick igenom. Då hade straffskalan gått upp till 30 års fängelse. Finns månne någon Nicaraguansk gren av "papperskonspirationen" Arena berättat om?

----
Andra bloggar om: abort, politik, nicaragua, mänskliga rättigheter
Pingat på intressant.se

Lite om juche-konst, Putin-musik (och WarGames)

Man spelar inte jazz i Nordkorea. Punkt.

I förra Godmorgon världen sändes en intervju med en f d chefspianist [rm] vid Pyongyangs nationella kulturorkester, som flytt ett privilegierat liv i Nordkorea när ramarna för hans konstutövning blev alltför trånga. Till exempel berättar han för SR-korrespondenten Nils Horner att han när man en gång upptäckte honom spelandes "fel" musik fick skriva en tio sidors förklaring och avbön. Hans kolleger håller hög klass, men deras konstnärliga frihet kvävs och musiken begränsas till hyllningssånger till Kim Jong-Il. En bild liknande den i artikeln "Art under control in North Korea", om Juche-konsten. Tvivel och kritik i målningarna tycks vara lika stort som jazz (och Sjtostakovitj). Leve revolutionen och den store ledaren.

En något annorlunda fråga: Efter Putins våldtäktsuttalanden (och den tämligen sorgliga ursäkten; "Sometimes translation from Russian into English does not reflect the essence of a joke.”) kom jag att tänka på en propagandalåt. Är det någon som kommer ihåg Takogo kak Putin ("En sådan [man] som Putin")? Musikaliskt är denna versions närmsta medtävlare "Boten Anna", men texten och bakgrundshistorien gör det lite mörkare och lite mer fascinerande. Fjodor Lukjanov beskrev det hela så här i Axess:

Låten blev genast en succé. Presidenten framställs som en riktig sexsymbol: en man som sportar, visar respekt för kvinnor, älskar sin käraste och som inte dricker. Detta är en drömfigur i ett samhälle som totalt domineras av män, men där den genomsnittlige mannen missbrukar alkohol och är oförmögen att försörja sin familj.

Klassikern WarGames får en uppföljare. Wired-bloggen 27B Stroke 6 skriver lagom entusiastiskt att "At least they didn't call it WarGames 2.0.", men varumärket är oemotståndligt. How about a nice game of chess?

---
Andra bloggar om: politik, Putin, Pojusjtjie Vmeste, Nordkorea, Wargames, Ryssland