Pressfriheten världen över

Från rsf.org

MEDIA Enligt Reportrar utan gränsers senaste rankning är Nordkorea världens värsta plats för journalister, tätt följd av Kuba (världens största fängelse för journalister). Undrar vad Svensk-kubanska föreningen har att säga.

Bryter P1 Konflikt mot reglerna?

JOURNALISTIK Efter att Cecilia Uddén sagt att hon minsann inte behövde vara opartisk i utlandsbevakningen, sattes hon i valkarantän. Karensreglerna var kanske inga regler, och gällde inte utlandsbevakning. Men beslutet var ändå rätt. Uddéns uttalanden gick helt enkelt över gränsen, som P1-chefen Kerstin Brunnberg sade i P1 Morgon.

Men hon underströk också att det inte var Uddéns program som gjorde att hon stängs av, utan hennes uttalande. Överraskande nog tycks Resumés Viggo Cavling instämma:

Jag tycker att Cecilia ska ägna tiden åt att tänka på sitt program Konflikt som haltar betänkligt. Programmet lider inte av bristande objektivitet utan av bristande stringens. Konflikt har hamnat i radioskugga bakom P1:s stora flaggskepp God morgon världen.

Som Barbro Hedvall skriver på DN:s ledarsida idag, finns det en poäng i den subjektiva journalistiken, så länge som den balanseras.

Det är inte varje medarbetare som i varje inslag ska vara opartisk, faktaförmedlande och neutral, det är hela företaget.

Och det är särskilt farligt att rycka citat från Konflikt, eftersom Uddén - utöver sina ståndpunkter - ofta har haft en mer konversationsartad intervjustil, och emellanåt spetsat till och vänt på påståenden för att få studiogästen (oavsett om det är Wirtén eller Rudbeck) att reagera. När hon på ett omdömeslöst sätt då sagt att hon inte behöver vara opartisk, blir det lätt att hitta stöd för det hela i lösryckta citat ur hennes program.

Problemet med snedvridning i SR/SVT är nog - med undantag för Björn Elmbrandts (s) oemotsagda fredagskrönikor i Studio ett - lika stort som det i DN och SvD, men public service bör vara ett föredöme. Och då går det inte med uttalanden som Cecilia Uddéns.

Fel fråga, dumt svar

AD-DOMEN Det blev inget stopp för arbetsmarknadens parter att tillsätta ledamöter i Arbetsdomstolen, enligt dagens dom från Europadomstolen. Men skulle en fällande dom egentligen ha spelat någon roll?

-Även om Sverige skulle ha fällts av Europadomstolen skulle det inte ha fått så stora konsekvenser för Arbetsdomstolen, kommeneterar Dan Holke, chef för LO-TCO Rättsskydd. Följden hade bara blivit att Arbetsdomstolens sammansättning hade behövt ändras i de mål där arbetsgivaren är oorganiserad. Och de målen är ganska få.

Också Kent Källström, professor vid Stockholms universitet, tycks mena att det var fel fråga som ställdes.

- I det här fallet borde han ha inriktat sig på domstolens oberoende. Något jäv är det inte fråga om.

Så frågan tycks vara fel ställd. Vinner staten målet, får AD vara kvar. Och förlorar staten målet, ja då får nog AD också vara kvar (om det politiska klimatet tillåter det). Arbetet med att trassla ut intresseorganisationerna från rättsväsendet tycks alltså fortfarande vara en politisk fråga.

Präster i vita rockar

UNDERVISNING "The Crusade against evolution" är en lätt skrämmande artikel i senaste Wired. En ny version av "vetenskaplig" kreationism tycks vara på frammarsch i delar av USA. Målet är att underminera evolutionsläran genom att påpeka att det bara är en av många hypoteser.

Men, som en forskare påpekar, är faktiskt inte alla hypoteser lika sanna.

"What these people want is for there to be a debate," says Krauss. "People in the audience say, Hey, these people sound reasonable. They argue, 'People have different opinions, we should present those opinions in school.' That is nonsense. Some people have opinions that the Holocaust never happened, but we don't teach that in history."

Ändå släpps tänkandet in i undervisning i delar av USA (bl.a. i Ohio). Det är skrämmande vad en bunt ap-ättlingar kan ta sig för.

Social ingenjörskonst

SNEDREKRYTERING I gårdagens Guardian
berättade Clare Sambrook om hur hon sökte till en utbildning vid Cambridge. Intervjuaren frågade vad hennes pappa arbetade med.

"He was a school caretaker," I said. He smiled. "I think we can consider this interview over. Don't you?"

Sambrook har rätt när hon säger att Cambridge ägnade sig åt social ingenjörskonst. De som hade skolvaktmästare som fäder skulle, på grund av en lätt anti-meritokratisk snobbism, sorteras ut vid antagningen. Om de vågat sig dit, det vill säga.

Dåligt akademiskt självförtroende och dåliga kunskaper om akademiska karriärer är inte bara statens rekryteringsmässiga problem, utan handlar också om individers möjligheter. Bara för att vissa förslag för att minska snedrekryteringen - t.ex. kvotering, sänkta kunskapskrav i utbildningen, eller bonusar för universitet som tar in personer med "rätt" bakgrund - är ogenomtänkta eller rentav oacceptabla, betyder det inte att frågan i sig är ointressant. Säga vad man vill om vissa av dem, men det finns nog en hel del vettigt att hitta bland Rekryteringsdelegationens projekt.

Trender i arbetslivet

SJUKSKRIVNINGAR Nu i dagarna har regeringens sjuklöneförslag lagts fram. I princip ska arbetsgivaren betala 15% av den sjukskrivnes lön hela sjukperioden, och i utbyte får arbetsgivarkollektivet en sänkning av arbetsgivaravgiften med 0.24%. Det är inte bara en ideologiskt märklig ansvarsförskjutning, utan något som kan ge en hårdare gallring (eller selektering, som Expressen skriver) på arbetsmarknaden.

Och hur stor del av sjukskrivningarna är egentligen arbetsplatsens fel? En antydan gavs i ny undersökning från Arbetsmiljöverket.

Frågor ställdes även till dem som var sjukfrånvarande under de veckor undersökningen genomfördes om orsaken till detta. Ca 40 procent uppger att sjukfrånvaron hade arbetsrelaterade orsaker.

Det är en väldigt hög andel (även om arbetslivsministern brukar lägga på ytterligare 10%). Men att Hans Karlsson överdriver är kanske inte lika intressant som att trenderna för sjukfrånvaro (sjukskrivning och förtidspension) och arbetsorsakade besvär går åt olika håll. Vad visar undersökningen då?

En tydlig nedgång av andelen sysselsatta, som uppger sig haft arbetsorsakade besvär under den senaste 12-månadersperioden, både för män och kvinnor, framgår det av årets undersökning – den 14:e i ordningen - om arbetsorsakade besvär.

Även om en stor del av de sjukskrivna antagligen är sjukskrivna på grund av arbeten med tunga lyft, stress, monotona arbetsuppgifter m.m., pekar trenden åt ett helt annat håll än regeringen skulle vilja. För om man vill hindra ökningen av sjukfrånvaron genom att indirekt lägga skulden på arbetsgivarna, bör man nog också kunna visa på att de är skyldiga.

P2P Politics

PROPAGANDA Lawrence Lessig, mannen bakom Creative Commons-licenserna, har startat ett nytt projekt inför valet: P2P Politics. Där ska alla kandidaters (och stödgruppers) kampanjfilmer få spridas under CC-licensen.

Än så länge råder en klar slagsida till Kerrys fördel, eller åtminstone till Bushs nackdel. Till skillnad från Bush-kampanjen har såväl Kerrys som libertarianen Michael Badnariks (något mindre) kampanj, bidragit med filmer. Anti-bush-organisationen MoveOn.org står dock för merparten, och har bland annat donerat den klart välgjorda Child's pay.

Ojämnt. Obalanserat. Intressant är det i vart fall.

Snart i en TV-apparat nära dig

PUBLIC SERVICE I Viggo Cavlings märkliga (och väldigt fascinerande) dagbok kan man läsa att Susanna Popova håller på att göra ett program om public service.

De tre skulle göra en dokumentär för TV8 om public service / ... / Intervjuns idé var att jag skulle prata skit public service i allmänhet och vissa nyckelpersoner på SVT i synnerhet: Allan Larsson, Juttan,Figge och Knutte.

Antagligen blir programmet lika balanserat som om Aron Etzler skulle göra en film om världskapitalismen.

En god sak ett sådant program kan föra med sig är dock att det drar fram public service-utredningen i rampljuset, och tar upp frågan om vad public service handlar om - Robinson och Annika Lantz eller Agenda och P3 Front? Som några journalister på P3 befarar, finns det nämligen en risk för att samhällsbevakningen för unga är på tillbakagång. Lantz-radio vinner mark på bekostnad av samhällsprogram (något jag skrev om på luf.se när Folkradion lades ned).

Med tanke på hur viktig funktion public service fyller, är det väldigt märkligt att resurserna ska få gå till talkshows istället för granskande journalistik, samhällsprogram och smala produktioner.

När Popovas program skulle vara klart stod inte i Cavlings dagbok. Förhoppningsvis har man hunnit skaffat TV8 tills dess.

Det lär oss historien

KOMMUNISTDEBATTEN Vänsterpartiets avdelning i Bohuslän har nu gått ut och krävt en extrakongress, så att frågan om kommunismen ska kunna diskuteras grundligt. Samtidigt visar senaste SIFO-undersökningen att partiet har sitt lägsta stöd på ett decennium - 7.1%.

Men kommer denna tillfälliga sovjeteffekt, om man ska kalla den så, hålla i sig när Uppdrag gransknings program (del 1 och 2) försvinner från dagordningen?

Min misstanke är att sovjeteffekten är tillfällig. En faktor som Johannes Åman skrev om på DN:s ledarsida spelar säkert in:

Vänsterpartiet är helt enkelt inte ett parti. Det är ett antiparti som förkroppsligar vissa väljares vilja att inta en samhällskritisk pose.

Det ligger något i det, men att hävda att det var det avgörande skulle nog vara att underskatta en stor del av partiets väljare. Snarare handlar det om det som Pernilla Zethraeus talar om i en intervju med DN:

Men folk röstar inte på oss på grund av kommunismens vara eller inte vara, utan på grund av dagsfrågor. Folk är oroliga över välfärden, över att snaran runt de sjukskrivna dras åt. Jag är hoppfull om vi kan ta tillbaka väljarstödet genom att satsa på frågor som är viktiga för människor

Tyvärr har hon nog rätt. Att Ohlys (v)-styrelse består av "traditionalister", däribland Svensk-kubanska-ordföranden Eva Björklund, lär nog inte spela så stor roll när dokumentärernas "Sagt mir wo die Blumen sind" klingat ut.

Hoppet ligger isåfall hos att nätverket Vägval vänster stärks med dagens debatt. De är (främst) vänsterpartister, men de vet att ta avstånd från allt vad kommunism är. Men lite beroende på v-ledningen, kanske får vi se hur partiet, som i Knutna nävars gamla sång, splittras i en revolutionär och en "småborgerlig" del.

Föreningsrätten lämnas okränkt

FÖRENINGSRÄTT I tidningen Lag&Avtal kan man läsa att Byggnads nu slutligen tar bort de organisationsklausuler som för ungefär ett år sedan befanns strida mot de mänskliga rättigheterna. Klausulerna innebar att en arbetsgivare som binds av kollektivavtalet skulle ge Byggnads-medlemmar förtur till anställning.

Men detta ansågs strida mot de oorganiserades negativa föreningsrätt - rätten att stå utanför en förening - som kom in i svensk lagstiftning i och med Europakonventionen (1995). De oorganiserade skulle inte diskrimineras på grund av att de inte tillhörde Byggnads - en ganska rimlig tanke, även om det innebär en inskränkning av avtalsfriheten.

Sammanfattningsvis kan man säga att hängavtalen berörde tredje part på ett otillåtet sätt, och därför underkändes. Men innebär inte detta också att 27 § MBL borde skrivas om?

27 § Arbetsgivare och arbetstagare som är bundna av kollektivavtal kan ej med giltig verkan träffa överenskommelse som strider mot avtalet.

Som Erik Moberg skrivit innebär ju detta att en organisation i princip kan skriva avtal som binder tredje part. Om ett individuellt anställningsavtal inte får strida mot t.ex. normalvillkor om lön i Byggnads avtal, innebär ju det att Byggnads-avtalet sätter ett lönetak för alla anställda, såväl som icke-medlemmar.

Mobergs antifackliga hållning står bitvis på ganska lös grund - vad är det för tvångsutövning han talar om? Blockader är knappast tvångsutövning i den klassiskt liberala meningen, så länge som fackmedlemmarna inte fysiskt hindrar tredje part att överlämna varor. Avtal är avtal, även om de berör tredje part (vilket de flesta avtal gör).

Men han har rätt i sin kritik av 27 § MBL. Arbetsgivare och fack borde inte få skriva avtal över de anställdas huvuden.

"Staten har blivit spelberoende"

SPELMARKNADEN Rubriken kommer inte från Moderaternas hemsida, utan från FHI-tidningen Utblick folkhälsa. Det är regeringens beroende av Jack Vegas-automaterna, kärnan i stödpaketet "Handslag med svensk idrott", som det gäller. I en nyutkommen rapport hävdar nämligen sociologen Philip Lalalander att automaterna är något av de minst ansvarstagande alternativ som finns.

Staten kunde reglera de mest beroendeframkallande spelen, och stödja föreningar för spelmissbrukare - så att de ca 2% som drabbas av spelberoende kan bryta den onda cirkel av spelande, lån, stölder och lögner mot anhöriga som ett beroende kan innebära - och i övrigt se spelmarknaden som vilken annan marknad som helst.

Istället gör staten sig spelberoende. Samtidigt som Ladbrokes och Unibet stängs ut med missbruksargument, satsar statliga Svenska spel aktivt på att dra in pengar via de spelautomater som utgör den största missbruksfaran. Pengar omfördelas från, ofta mindre bemedlade, till idrott, föreningsliv och (i fallet A-lotteriet) Socialdemokraterna. Det är, för att låna Lalanders ord, en högst tvivelaktig fördelningspolitik.

Brev från Lars Werner, 10 år efter att man "brutit" med sovjet och andra regimer. Klicka på bilden för att läsa hela brevet på SVT:s hemsida

TV-TIPS Imorgon sänder SVT den andra delen av Janne Josefssons program om Vänsterpartiets historia. Det som "avslöjades" i förra var i mångt och mycket redan kända saker (för den som läser Staffan Skott), men intervjuerna visade att dåtidens partistyrelseledamöter inte alltid ville kännas vid det de sagt och gjort. Uppdrag granskning-programmet var, som vanligt, väldigt retoriskt upplagt, men grundade sig på en grundlig research.

Problemet med partiets dunkla förflutna är inte att dagens v-kommunpolitiker, socialister (av det mindre marxistiska slaget) eller nyblivna UV-medlemmar skulle kunna beskyllas för att vara diktaturvänner. Problemet är att det i dagens (v)-topp sitter kommunister som kallat kritik av DDR-diktaturen för spridande av borgerlig propaganda (Lars Ohly), och människor som idag på samma vis kallar kritik av Castro-diktaturen för spridande av borgerglig propaganda (Eva Björklund, känd från Svensk-kubanska föreningen). Det är samma mönster som går igen. Och så blir det chict bland högstadieelever att kalla sig kommunist.

Morgondagens program handlar om Lars Ohly, och sänds klockan 20.00. Repriser på torsdag (23.50), fredag (12.10) och på webben. Kanalen är SVT1.

Idé eller provokation?

MANSSKATT Det tjänade sitt syfte, Gudrun Schyman&co:s förslag om en utredning som eventuellt skulle utmynna i en skatt på män - våld mot kvinnor diskuteras som aldrig förr.

Självklart provocerade förslaget fram debatter och nyhetsinslag där frågan om mäns våld mot kvinnor lyftes. Det var meningen. Debatterna kommer antagligen att fortsätta i TV-sofforna de närmaste dagarna. Väl så; frågan bör uppmärksammas.

Men den möjliga lösning som vänsterpartisterna föreslår är omoralisk. Alla män har inte skuld för de brott ett fåtal utför. Som Carl Rudbeck påpekade i en debatt i P1 Morgon skulle en sådan behandling av exempelvis invandrare, med rätta, väcka ett ramaskri.

Inget parti skulle kunna införa en mansskatt. Inte ens vänsterpartiet skulle kunna möta sina väljare efter ett sådant beslut. Men det är egentligen inte det som man får ut igenom denna motion. Skatten är främst en konsekvens av synsättet i motionen, och det synsättet behöver inte ett riksdagsbeslut för att spridas.

För i Schymans resonemang är det nog inte bara en provocerande och mediavänlig tillspetsning av budskapet att hävda att män, i egenskap av män (inte medborgare i ett samhälle som upprätthåller könsroller) har en kollektiv skuld för andra mäns våld. Som medlemmar av en våldsam grupp skulle de få bära sin kostnad, moraliskt eller via skattsedeln. Att den individualistiska gruppindelningen "våldtäktsmän" (som ska straffas) resp. "resten" faller sig mer naturlig, tycks inte ha fallit Schyman in.

Vänsterpartiet må ha satt frågan på dagordningen genom sitt utspel, men nu behövs det att någon räddar den. Kollektiv bestraffning är varken populärt, klokt eller moraliskt. Det vore synd att förknippa en så viktig fråga med sådana dåliga förslag.

Greenpeace vs fattigbönderna 1-0

GENTEKNIK "Gentekniken kommer bara de rika länderna till godo", sade Greenpeaces generalsekreterare Lennart Daléus. Och "Genteknik gynnar de rika länderna" blev rubriken för DN:s artikel. Redigeraren kunde ha valt att skriva "Genteknik ökar livsmedelssäkerheten", en rubrik som också kunde utläsas ur artikeln. Men det drastiska, och det som bekräftar läsarens fördomar, fick gå före förnuftet.

Det är inte helt klokt. Som DN:s vetenskapsredaktör Karin Bojs skrev i söndags:

Hittills har Greenpeace kategoriskt varnat för alla genförändrade grödor. Kvittar lika vilka gener det handlar om. Organisationens aktivister saboterar fältförsök i tredje världen och hindrar därmed fattiga länder från att förbättra sin försörjning.

Och så talar Daléus om att det inte är "småbönderna i tredje världen som kräver dessa nya produkter". Det må vara sant (bokstavligt talat), men det är också så att européers rädsla för genförändrade grödor i stor utsträckning hindrar bönder i tredje världen att utnyttja sitt jordbruk på ett effektivt sätt. Länder säger nej till genförändrat matbistånd för att inte riskera att få framtida skördar utestängda från EU.

Det är en både sorglig och intressant situation. Naturkonservativa, från djupekologister som bara ser människan som en del i ett ekosystem till reaktionära typer som Englands Prins Charles, enas i kampen mot ett helt spektrum av metoder som felanvänt kan leda till problem, men rätt använt kan minska världssvälten.

Därför är det bra att det finns krönikörer som Karin Bojs. Inte för att hon okritiskt skulle hylla alla GMO:s (det vore som att hylla allt som innehåller muttrar, från cyklar till atombomber), utan för att hon konstaterar fakta:

Det är skillnad på gener och gener. Greenpeace borde byta affärsidé

Avskaffa friåret

FRIÅR I dagens DN finns det en guide till hur man ska förlora så lite pengar som möjligt under sitt friår. Försöken med vad akademikerfacket SACO:s Gunnar Wetterberg kallade "stolleprov" i tolv kommuner överförs nu till årsskiftet till en nationell politik.

Miljöpartiet är nöjda med att deras förslag gått igenom, och på sin hemsida framhåller ett nöjt intervjuobjekt varför han valde att ta ledigt från jobbet:

För att jag ville förverkliga mina drömmar. Fritiden räckte helt enkelt inte till längre.

Frågan är om det är en bra grund för att skattebetalarna ska finansiera en ledighet. Det handlar inte om en försäkring för oförutsedda händelser, ett sätt att sprida risker, eller en allmän trygghet. Det handlar om att samhället ska finansiera ledighet. Som Lars Leijonborg skrev i GP innebär friåret faktiskt att regeringen rekryterar 12 000 nya bidragstagare.

Och hittills har friåret inte varit så lyckat. Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) konstaterar i en rapport att försöken med friår inte lett till så goda resultat. Hur väl föll förhoppningarna om att sjukskrivningarna skulle pressas tillbaka, eller att folk skulle starta företag ut? 6% startade företag, medan 55% av de lediga har ägnat sig åt "rekreation". Som IFAU konstaterar är det inte särskilt effektivt:

var tredje friårsledig som gått en utbildning och varannan som startat ett eget företag skulle troligen ha gjort det även utan deltagande i friårsförsöket. Majoriteten (68 %) skulle troligen ha arbetat i samma omfattning som tidigare om de inte deltagit i försöket medan omkring 4 % troligen skulle ha varit sjukskrivna minst halva programperioden.

(Miljöpartiet framhåller här att tre gånger så många i gruppen startat företag, som i världen utanför.)

Förhoppningen om att långtidsarbetslösa rekryteras?

Sex av tio vikarier hade inte a-kassa under månaden före vikariatet. Det illustrerar också att vikarierna ofta rekryteras bland arbetssökande med korta perioder av arbetslöshet bakom sig, men det har också betydelse för kostnaden av programmet.

Detta är ett viktigt konstaterande, eftersom en av de positiva effekter som friåret faktiskt kunde ha, är att vissa skulle kunna få ett bättre fotfäste på arbetsmarknaden.

Att välfärden kan hotas på längre sikt är dessutom en liten bieffekt. Det handlar inte bara om det moraliska problemet i att tala om för medborgarna att de ska få ta ledigt på andras bekostnad, utan annan motivering än att de faktiskt vill det. När allt färre ska försörja allt fler (detta hemska demografiska slagord), är det dumt att skattefinansiera en ledighet eller (genom friårsersättning) subventionera vissa företag som startats av människor som etablerat sig på arbetsmarknaden. För, som Konjunkturinstitutet skriver:

På längre sikt riskerar friåret leda till färre arbetade timmar och därmed lägre BNP.

Därför bör Miljöpartiets stolleprov avskaffas. När någon ska sägas upp av personliga skäl krävs det "saklig grund". Det borde det krävas för en betald ledighet också. Lars Leijonborg gör rätt i att riva upp friåret efter valet 2006.