Mördande tystnad

KATASTROFER Militärdiktaturen Burma har inte bett om utländsk katastrofhjälp efter tsunamierna, men hjälpbehovet tros vara enormt, rapporterar TT. Riktigt hur många som kan ha dött vet man inte. Inte bara för att det alltid är svårt att få tag på siffor - regimen tillåter inte fri press och fri informationsspridning.

Det finns de som hävdar att demokrati och pressfrihet är en lyx som är underordnat t.ex. sjukvård. Exemplet Burma, och den absurda humanitära situationen där borde kunna få dem på andra tankar.

För Sverige, i tiden

MONARKI Idag sade Carl-Gustaf Bernadotte något klokt. Det handlade inte om besöket i diktaturen Brunei (det nämndes inte alls), utan om EU. I sitt årliga jultal betonade han att EU alltsedan början varit ett viktigt fredsprojekt, och sade att vi alltför ofta glömmer bort det. Sant. Men rimmar uttalandet med den apolitiske statschefen som representerar hela folket? Dessvärre har ju den svenska debatten lite kört fast i ja vs nej till EU.

Som jag skrev i Liberala ungdomsförbundets tidning liebling (s9):

Föga förvånande är inte millennieskiftets 10:e viktigaste opinionsbildare helt opolitisk.

Schlaug och skulddebatten

SKULD På ETC.se skriver Birger Schlaug (av alla människor) om tanken på mäns kollektiva skuld för våld och diskriminering mot kvinnor. Och det på ett ganska bra sätt.

Män (och kvinnor) borde ta en jävla massa kollektivt ansvar för att se till att den strukturella diskrimineringen av kvinnor upphör. Men det är en artskillnad på kollektivt ansvar och kollektiv skuld.

Schlaug gör rätt i att retoriskt dra en tydlig linje mellan ansvar (för att t.ex. förhindra brott) och skuld (till brottet). Den som blandar samman ansvar och skuld i det fallet måste också i rimlighetens namn säga att en poliskommissarie i Skåne bär skuld, ja är medansvarig för varje snatteri i Norrland. Ansvaret att förhindra brott finns där och brottet begås utan att kommissarien ingriper. Det finns inget sätt att friskriva sig.

Debatten:
"Fel att skuldbelägga alla män" (Schlaugs krönika i ETC 7/04)
Schlaug ser inte det manliga våldet (Per Wagn svarar)
Stackars Birger (Lasse Olofssons lätt parodiska insändare)
"Det är lugnt Lasse" (Schlaug svarar Olofsson)

Svenska modellen i Europadomstolen?

FÖRENINGSRÄTT För tre år sedan fastslog AD att arbetsgivaren fick göra avdrag från löner för att betala Byggnads för lönegranskning - även om de anställda inte var med i Byggnads. Det resonemanget värderas nu av Europadomstolen, rapporterar tidningen Lag & Avtal.

Domstolen kräver den svenska regeringen på en förklaring till varför granskningsarvodena ska tillåtas. Principiellt tycks fallet handla om huruvida den svenska modellen, stödd på kollektivavtal som de facto binder även icke-medlemmar, strider mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Denna inkorporerades i svensk lag 1994, och har använts för att fälla vissa avtal för MR-brott.

Det kan bli en riktigt intressant dom från Europadomstolen (ej att förväxla med EG-domstolen). Med så hög grad av fackanslutning som i Sverige (uppemot 80%) kan man kanske vidmakthålla en stor del av de lag-lika inslagen i avtalsmodellen även vid en fällande dom. Men det förändrar sannolikt grunden för systemet.

Risken att domen blir för snäv och mest bara behandlar det enskilda fallet finns självklart. Så oavsett hur det går, kan man bara hoppas att domen blir en stabil principiell grund som Riksdagen kan bygga vidare på.

Mjuk makt och Pokemon

MJUK MAKT Mangatrenden och bilden av Japan kan ha större inflytande än man först tänker sig, om man ska tro en japansk tankesmedja. De råder Japans premiärminister att se landets kulturella inflytande (och då inte bara serierna) som en faktor för att stärka dess ställning i världen.

Deras förslag tycks mycket handla om kulturpromotion av franskt snitt, dolt bakom säkerhetspolitisk retorik. Men inte bara. De har nog en poäng när de talar om kulturellt inflytande och mjuk makt. Som uttryckets upphovsmann Joseph Nye formulerade det i en klok kolumn om Irak:

Soft power is the ability to get what one wants by attracting others rather than threatening or paying them. It is based on culture, political ideals, and policies. When you persuade others to want what you want, you do not have to spend as much on sticks and carrots to move them in your direction.

Att lova vad andra ska hålla

SJÄLVSTYRE

- Hokus pokus, nu trollar jag fram en läsebok!
- Åh nej, så tokigt! Det blev ju en rondell.

Läromedelsförläggarnas PR-bok Lisa och kommunalrådet borde stämma till eftertanke (även om dess slutsats är problematisk). I boken lovar statsministern pengar till läromedel, men kommunalrådet som ska stå för de där pengarna satsar bara på andra saker hela tiden. Läseboken blir en rondell, matteboken en utredning. Trots att statsministern lovat.

I en centralstat som Sverige går det inte att undvika sådana löften. Men om man (åtminstone till orden) uppskattar det kommunala självstyret kan man försöka.

I gårdagens delbetänkande "Hållbara laster - Konsumtion för en ljusare framtid" ingick ett förslag om att 25% av all mat på sjukhus och skolor ska vara ekologiskt certifierad till 2010. Det förväntas förvisso ge extrakostnader. Men inte för staten. Som utredaren säger:

För att kostnaden ska gå ner måste stat, kommun och landsting ta ett ansvar

Det är sant. För vem får ta ansvar för statens löften, om staten varken har ansvar för skola eller sjukvård?

Schymans mandat

SCHYMAN

Är man invald för ett parti ska man lämna alla förtroendeuppdrag när man lämnar partiet.

Formellt sett är det som Lars Ohly säger fel. Riksdagsmandat är personliga (vilket understryks av Schymans 10 000 personvalskryss). Privatmoraliskt är frågan om inte partiet har Schymans politik att tacka för alldeles för många mandat för att kunna säga sådana saker.

Själv motiverar Schyman det hela på ett luddigare sätt. Hon representerar de feministiska väljare som svikits av alla partier, menar hon. Det är onekligen ett ganska snyggt sätt att stödja partilojalitet modell Vänsterpartiet, samtidigt som man bryter med partilojalitet modell Vänsterpartiet.

Men denna användning av folkviljan, det imperativa mandatet, är märklig. Det är väldigt svårt att tala om att representera den feministiska opinionen, i och med att den (i den mån man kan tala om den som enhetlig) nog snarare handlar om att se problem och skapa frågeställningar, än föreslå direkta lösningar. Liberalfeministiska Felira-nätverket har inte samma lösningar som Schymans Vänsterparti, även om båda kan tillämpa en problemdefinition ur könsmaktsperspektiv.

Det betyder inget för Schymans retorik i dagsläget, men det är feministpartiprojektets stora problem. Som professor Ebba-Witt Brattström (som själv tror och hoppas på ett feministparti) påpekade, finns det en risk för att Schyman-partiet bara blir en del i striden om (v)-väljarna.

Svenska spel vilseleder

SPEL Ur Svenska Spels bok Rent Spel:

Själva beloppet är ointressant, det är avsaknaden av kontroll som är det utmärkande. En spelberoende person har ofta felaktiga tankar om slumpen och tror att hon/han kan öka sina vinstchanser trots att det är omöjligt.

Nu visar företaget reklamfilmer där man talar om att spelaren ska "lita på sin magkänsla". Och den som spelar Pick'n'click får läsa att "Det är dina val som avgör!". Samtidigt är möjligheten att påverka spelet lika stor som i valet mellan olika trisslotter.

För vilka valmöjligheter har egentligen spelaren? I ett spel får han välja ut sju muggar (av 35) som döljer tärningar. Tärningarnas värde avgör sedan vinsten, och det sägs att det alltid finns en vinst på planen. Men om spelaren inte vet vad som finns under muggarna, hur ska då han kunna påverka vinstchanserna (vilket antyds om man säger att han "avgör")? Hans val avgör förvisso spelet, men eftersom valet sker mellan okända framslumpade alternativ är det lika troligt att val A ger vinst som val B. Det är inte den känsla som spelaren får.

Jag är inte säker på att Pick'n'click-spelen är så farliga, eller att företag inte ska få skapa sådana. Men att Svenska spel uppfinner och marknadsför ett spel som går rakt emot det man varnar för, är lite märkligt (liksom att man hävdar att spelaren "avgör" ett turspel).

Om inte annat är det väldigt opedagogiskt.

129 storspelare blev 40 000

NYHETER I dagens DN står det att uppskattningsvis 40 000 ungdomar spelar dator över 35 timmar i veckan. Undersökningen borde vara ett avskräckande exempel på varje grundkurs i statistik.

Som Barseblogg skrev, är undersökningen bakom dessa siffror inte helt tillförlitliga. De 2143 personer som råkat besöka en Fair Play-monter vid Socialdepartementets FLICKA-turné kan knappast sägas vara representativa för 11-16-åringar i Sverige idag (som bild av turnéns besökare är det nog inte ens lika intressant som FLICKA-projektets egna enkät, som hade ca 29ggr fler respondenter). Fair Play påpekar problemen i sin pressrelease.

Men man säger också att man kan förvänta sig liknande resultat från en riktig studie. En där ca 129 personer - 6% av respondenterna - faktiskt skulle kunna visa på 40 000 storspelande ungdomar. För den som statliga FLICKA:s projektledare, tillika ledamot i Fair Plays referensgrupp, låtit föreningen utföra är knappast representativ.

Ändå presenterar DN Fair Plays undersökning (som processats av PR-byrån Argument) på ett sätt som blåser upp problemet. Visst kan ungdomar som spelar Counterstrike (eller leker utomhus, ser på TV, programmerar eller läser böcker, som Yukio påpekar) istället för att göra läxor vara ett problem för föräldrar, men det är knappast de tragedier som Fair Play tycks se det som. Som Copyriot skrivit, tycks Fair Play dessutom ha en skev inställning till datorspel.

Så vilka slutsatser kan man dra av undersökningens framgång?

• Datorspel är lätta att demonisera. Och finns det något som föräldrar kan uppleva som problem, är det lätt att spinna vidare på i en nyhet.
• Undersökningar (korrekta eller ej) tycks fortfarande vara bra sätt att skapa nyheter. Särskilt om man har ett ämne som kan illustreras med en personlig berättelse.
• Och, sist men inte minst: Vi lär läsa fler nyheter om datorspelens och nätanvändandets skadliga kraft

Varumärkesjournalister

JOURNALISTIK Ingen kommer säga "That's the way it is" i framtiden, om man får tro Mats Wiklunds välformulerade artikel i SvD Kultur. Det är nog sant.

Sanningen är att både Rathers och tv-ankarnas tid gått mot sitt slut. Tv-tittarna känner inte längre behov av att sätta sin lit till en man och en kanal.

Men min första tanke är att förtroendeproblemen (se Holmberg & Weibull) borde kunna leda till att enskilda journalister, prestigefyllda ansikten utåt, blir allt viktigare. Om inte annat pekar förtroendet för blogginnehåll åt det hållet.

Det finns självklart fall där en ny läsare inte behöver känna till ett dugg om källan. När Stockholm Spectator visade att texter i DN var rena översättningar av NY Times, fanns det möjlighet att verifiera uppgifterna direkt. Men kan man annars lita på en bloggare?

Knappast. Står det någonting om Ukraina utan källhänvisning i en för mig okänd blogg, ställer jag mig skeptisk (om än nyfiken). Står det istället i David Ekstrands blogg, är jag mer lättövertygad. Hur utom-ukrainska bloggare valt trovärdiga bloggar att använda för att bevaka händelseutvecklingen i Ukraina förtjänar en C-uppsats.

Jag misstänker att det inte bara var en designfråga av (redan förtroendeingivande) DN att framhäva vissa journalister med bildbyline, när tidningen blev tabloid. Och jag misstänker att t.ex. Jan Mosander eller Staffan Dopping är starka varumärken i sig, oavsett om de jobbar för (redan trovärdiga) Sveriges Radio eller nystartade småtidningar.

Så jag är inte så säker på att ansiktena utåt får mindre tyngd, även om tron på att det som sägs i TV eller skrivs i tidningen minskar. Kanske blir det tvärtom.

Oönskad bieffekt av friårs-ideologin

FRIÅR I dagens DN kan man läsa att "Friåret kan slå mot fel grupper". I normala fall skulle nog lite massmediala påtryckningar kunna reformera bort dessa bieffekter. Men något säger mig att detta problem inte kommer att åtgärdas så snabbt.

Risken för undanträngning är störst i Stockholm eftersom friårsplatserna fördelas efter befolkningens storlek och resurserna för olika program fördelas efter arbetsmarknadsläge.

På vissa arbetsförmedlingar blir friåren en vinstlott. På andra betyder kraven från (hittills hyfsat väletablerade) friårsvikarier minskade resurser till utsatta grupper.

Det som är intressant med denna byråkratiska detalj är att den visar upp den ideologiska tanken om friår som en rättighet för den som har ett jobb, snarare än något kopplat till arbetsmarknaden och de arbetslösa. Friåret finns ju inte främst till för de arbetslösa, som (mp) poängterade. Det är svårt att inte göra kopplingen till Henrik Berggrens artikel om arbetsfrihetens ideal.

Koncentration på fackmarknaden

ARBETSMARKNAD Sveriges största fackförbund för lärare, Lärarförbundet, vill inte upphöra. Det var faktiskt lite oväntat.

Den långsamma trend som finns på svensk arbetsmarknad är nämligen att allt fler förbund slås samman. Det menade iallafall ALI-forskaren Anders Kjellberg (författare till en bra översiktsartikel) i P1 Pengar förra veckan. När tjänstemannafacket SIF gjorde en invit till Metall om sammangående, lät Göran Johnsson (vars förbund redan nu arbetar på ett sammangående med Industrifacket, färdigt till 2006) inte helt avvisande. Och diskussionen om ett sammangående LR-LF har inte bara varit akademisk.

Skälen till trenden är flera. Det handlar dels om det Lärarförbundets ordförande talar om, när hon argumenterar för samverkan mellan lärarfacken:

– En så stor organisation blir naturligtvis en kraftfull aktör inom utbildningspolitiken och i förhandlingsfrågor. Men det finns också ekonomiska vinster. Nu görs mycket dubbelarbete som kostar både stora pengar och mycket personal

Dels handlar det om attityder. Även om det fick en lite ironisk kommunistisk inramning i Ungdomsbarometerns undersökning, är individualismen på frammarsch. Attityderna till facket har nog knappast förbättats av bilden av "fackpampen", och de senaste skandalerna. I LO-tidningen berättar ombud hur de på lokalplanet får sig en törn av avslöjandena om lägenhetsaffärer i förbundstopparna. Eftersom man i den svenska debatten ofta tycks använda "LO" och "facket" som utbytbara (även om LO bara organiserar hälften av de fackanslutna, och dessutom består av 16 olika förbund) är det troligt att fler än bara några lokala LO-styrelseledamöter kommer att drabbas av en förtroendeförlust.

Det handlar också den ekonomiska verkligheten. I LO:s framtidsanalys Medlem 2010 tar man (bland annat) upp några viktiga faktorer:

• Den privata tjänstesektorn vinner mark, industrin tappar
  
• Andelen tidsbegränsade tjänster ökar
  
• De stora arbetsplatserna minskar, små- och medelstora ökar
  

Detta slår inte bara mot industrifacken, utan innebär också att den generella anslutningsgraden kan förväntas gå ned (även om den faller från en internationellt hög nivå). Det betyder inte i sig en minskad styrka, men det kan innebära att en nedåtgående trend förstärks. Om det inte finns en fackklubb på arbetsplatsen, är risken stor att arbetstagarna inte går med i en.

Ska man tro detta, nyhetsklippens anekdotiska stöd och Kjellbergs förutsägelse, borde vi alltså antingen få se en förändring i det fackliga arbetets karaktär, eller åtminstone någon förbundssammanslagning den närmaste tiden. Ekonomin driver fram färre och större organisationer.

Göran Greider kunde inte sagt det bättre själv.

Rösta på Gahrton, stöd Bildt?

REGERINGEN Förra året skrev Carl Bildt en artikel som bland annat stödde militära EU-styrkor. Nu röstar (mp)-gruppen för dessa, som en del i kompromissen med regeringen. Samtidigt motionerar en majoritet av den gruppen mot det förslag de bifaller.

- Det viktiga för oss är att det inte råder någon otydlighet om var miljöpartiet står. Det måste klart och tydligt framgå att vi inte ställer upp på EU:s militarisering. Även om vi röstat mot regeringen i denna del hade vi inte kunnat stoppa förslaget. Det är både socialdemokraterna och de borgerliga som nu säljer ut Sveriges alliansfrihet, förklarar Gustav Fridolin kompromissen.

(min markering)

För att parafrasera den gamla högeraffischen: Du röstar på Gahrtons politik, din röst går till Bildts. Inte någon idealsituation för regeringsalliansen att tala om oppositionens makthungrighet och splittring.

RKU ljuger i GRN-anmälan

DEMOKRATIBIDRAG Nu anmäler RKU public service-radions Kaliber till Granskningsnämnden, efter Kalibers reportage om RKU:s demokratiska trovärdighet, och det lämpliga i att Ungdomsstyrelsen delat ut bidrag till dem. Deras anmälan består av allt från vantolkningar till rena lögner.

De anklagelser mot Kaliber som RKU finner tillräckligt styrkta för att kunna använda i en anmälan, handlar i stort sett om att Kalibers reporter Magnus Sandelin gett en felaktig bild av förbundet på följande punkter:

• Proletariatets diktatur
  
• Brigadresorna - pengar till Nordkorea
  
• Avsaknad av kritik mot totalitära stater
  
• Kampanj där sovjetiska massmord förnekas eller förringas
  

En snabb genomgång av programmet, Kalibers hemsida och intervjun, visar att samtliga dessa anklagelser är felaktiga. I vissa fall rentav lögnaktiga.

Citaten ur anmälan kommer i kronologisk ordning, och alla klipp i anmälan markeras.

Proletariatets diktatur

     [...]
Det första vi vill anmäla är det sätt på vilket Pär Johanssons kommentarer lösryckts och klippts till oigenkännlighet. Till exempel frågade Sandelin under intervjun hur lång tid som det socialistiska samhället kan vara. I reportaget säger han dock ”På frågan om hur länge denna diktatur kan vara svarar Pär Johansson” och klipper sedan in Johanssons svar på frågan om socialismen.

Detta är faktafel. Sandelin ställer en direkt fråga om proletariatets diktatur, vilket man kan höra i den oklippta intervjun (som finns tillgänglig på Kalibers hemsida). Ur intervjun (gråmarkerade delar klipps bort, svarta används i programmet som sänds):

Sandelin: Hur länge kommer den här diktaturen att vara?
Johansson: Det är likadant där asså... Socialismens övergång till kommunism är jättelång tid, asså då människor lär sig leva solidariskt med varandra, lär sig att arbeta kollektivt. Såna, kan man säga, indivudalistiska idéer kommer ju naturligtvis finnas kvar, det är det som vi tutas i varje dag nu - att man ska satsa på sig själv och så. Och det kommer ju djupt rotat hos människor, så det kommer ju ta en, en lång tid å, vad ska man säga, arbeta bort sådana kulturella rester av kapitalismen. Så att det... Det finns ju inget bra svar, men lång tid, kan man säga.

(starttid i intervjun är 13:54)

Pengar till Nordkorea

Det andra som ligger till grund för vår anmälan är påståendet, vilket är själva ”huvudnyheten” i hela reportaget, att de pengar som RKU mottagit som bidrag från Ungdomsstyrelsen gått till resor till Nordkorea, och vidare att pengar gått raka vägen till Nordkorea och andra ”diktaturer”. Detta görs främst genom rubrikerna på reportaget (se ovan samt bilagor) samt genom påståendet att ”med hjälp av skattepengar” åker RKU:are till diktaturstater. Det finns flera aspekter i detta påstående som kräver rättelse från Sandelins, Kalibers och Sveriges radios sida och fällande dom från granskningsnämnden. Det är sant att elva RKU-medlemmar år 2000 besökte Nordkorea, efter inbjudan från landets socialistiska ungdomsförbund. Däremot är det lögn att detta skulle ha finansierats med skattepengar, från Ungdomsstyrelsen eller någon annan stans ifrån.

På denna punkt kan det se olika ut i påannonser och i program. Pengar går inte direkt från Ungdomsstyrelsen till Nordkorea, men är väl möjliggörande. Sandelin är tydligare, och understryker i programmet:

Statliga ungdomsstyrelsen känner mycket väl till att Revolutionär Kommunistisk Ungdom planerade en resa till Nordkorea. I papper som skickades till ungdomsstyrelsen inför resan skrev RKU att resan skulle [citatröst] 'stärka både de personer som åker, och förbundet som helhet'. Biljetterna betalade deltagarna själva. Men Ungdomsstyrelsen beviljade det året 125 000 kr till RKU att använda till den [betoning] reguljära verksamheten.

Att det hela strider mot villkoren för Ungdomsstyrelsens bidrag att ge pengar åt föreningar vars verksamhet är antidemokratiska, pengar som dessutom kan driva organisationen och göra resor som RKU:s möjliga, väljer RKU att bortse ifrån i sin anmälan.

Avsaknad av kritik mot totalitära diktaturer

Flera gånger påstås att RKU aldrig framfört någon kritik mot de länder som besöks under brigadresorna. [...]

På frågan om de framfört någon kritik vid sina besök (i bl.a. Nordkorea och på Kuba) börjar han svara innan han ger sig in på en diskussion om det riktiga i att flerpartisystem inte tillämpas på Kuba.

Sandelin: De här länderna, de kritiseras ju av människorättsorganisationer för bristande demokrati, och oliktänkande förföljs och så vidare. Har ni framfört någon kritik när ni har varit på besök där, eller när ni har haft kontakt med de här länderna?
Johansson: Nej, ingen, alltså... sen får man ju alltså... [här kommer Johansson in på en diskussion om varför Kuba inte bör kritiseras för att de inte har flerpartisystem]

(starttid i intervjun: 17:48)

Terrordåd mot civila och andra

Det tredje som ligger till grund för vår anmälan är återigen det sätt som Pär Johansson genom klipp i de intervjusvar han gett Sandelin framställs på ett motsatt vis jämfört med det han faktiskt sagt. I samband med en del i reportaget som tar upp den palestinska motståndskampen och Hamas väljer Sandelin att klippa bort den del av Johanssons intervjusvar där han tydligt poängterar RKU:s principiella motstånd mot civila offer och mål. Därför framstår det i reportaget som om Johansson ser självmordsbomber i allmänhet, och mer specifikt den attack som Hamas låg bakom den femte februari 2003 i Haifa då femton israeler dödades, som en legitim del i den palestinska motståndskampen. [...]

Men faktum är att de ser det som ett legitimt medel, även om han tycker att det är synd (och kanske inte så praktiskt) att civila dödas. Vid direkta frågor tar han inte avstånd från något medel i kampen.

[diskussion om kamp mot ockupation]
Sandelin: Nej, men tar ni avstånd från självmordsbombningar i Israel?
Johansson: Asså, jag tycker inte att vi kan sitta här å.. ha ås... egentligen om vilka metoder den palestinska kampen mot ockupationen har. Ehh... Vi anser att de har rätt och att, ehh, bekämpa ockupationen
S: ...med alla medel som står till buds, har ni uttryckt det
J: Ja, precis, och det är ju egentligen varje ockuperat lands rätt enligt folkrätten. Och det är så vi har valt att uttrycka det. Och därför[?] inte gå in exakt i vilka medel som de använder. De är ockuperade, de har rätt att bekämpa ockupationen med alla till buds stående medel. Det är en folkrätt

(starttid 26:07 in i intervjun)

Att målen helgar medlen är också (föga förvånande) en genomgående tanke i hela diskussionen om terrorism. På frågan om det är ok att attackera FN-personal och Röda Korset-personal i Irak, är svaret (nihilistiskt nog): Det är ju återigen, det kan man ju diskutera hur det gagnar befrielsekampen. (33:06 in i intervjun).

RKU och förnekande av sovjetiska massmord

[...] RKU kan inte ha åsikter om allt vad vårt moderpartiets medlemmar tycker. Det ska poängtera att RKU förnekar inte massavrättningar i Sovjetunionen, därför för programmet fram en ren lögn.

I denna sovjetdebatt ska det påpekas, som Kaliber också gör (se även hemsidan), att RKU i kampanjen "Överheten ljuger" faktiskt har marknadsfört och sålt Mario Souzas revisionistiska skrift om Sovjet. Souza intervjuas själv i Kaliber, och säger att de som påstår att det förekommit massmord i Sovjet är de verkliga historierevisionisterna.

En enkel faktakoll visar alltså att GRN-anmälan är uppbyggd kring direkta lögner och vantolkningar. Intervjun visar också tydligt på att RKU inte ljuger när de kallar sig Revolutionär Kommunistisk Ungdom, utan verkar ligga fascinerande nära Manifestet.

Efter att Kaliber uppmärksammat Ungdomsstyrelsen på problemet, kommer styrelsen avskaffa stödet till RKU. Det är klokt. Ideologiska ställningstaganden till dessa bidrag är självklart svåra, men här finns en överväldigande bevisning för att RKU inte är lämpliga för bidrag som ska stödja ungas demokratiska fostran. Lite synd är det att det ska krävas ett radioprogram för att man ska inse det.

Barn till lesbiska mår bra

ADOPTIONER Om tonåringar växt upp med en mamma och en pappa eller två mammor spelar ingen roll, visar ny forskning. Forskarna bakom den största studien som genomförts på området i USA, säger tvärtemot att de inte ser några skäl till att samkönade par skulle vara sämre föräldrar, rapporterar New Scientist.

The researchers found no differences between the two groups in terms of depression, anxiety, self-esteem and school grades. Exactly the same proportion of both groups also reported having had sex (34%).

Det som spelade roll var snarare förhållandet mellan tonåringen och föräldrarna. Och vad kunde man förvänta sig? Som en av forskarna bakom studien sade:

"We would call into question suggestions that growing up with single-sex parents is somehow problematic."

Världsfattigdomen på tillbakagång

FATTIGDOM Tack vare en stark tillväxt kan FN:s millenniemål om en halverad världsfattigdom till 2015 nås, enligt en uppskattning från Världsbanken (enligt Ekot).

Förra veckan kunde de också berätta om hur andelen av den sydostasiatiska befolkningen som lever på mindre än 2 USD/dag sjunkit från hälften till en tredjedel de senaste 5 åren.

Dessvärre halkar Afrika söder om Sahara efter ytterligare. Känslighet för oljepriser och fundamentala fel i ekonomierna har gjort att utvecklingen där har varit svag (läs mer i Guardian).

Men dessa länder utgör undantaget. I resten av världen visar rapporten att tillväxt inte bara handlar om att fler kineser får köpa bensinslukande bilar (eller att en liten flicka lär sig cykla). Det har också handlat om att lyfta miljontals människor ur djup fattigdom.

I år förutspås U-länderna få en tillväxt på ca 6.1%, och 2005-06 prognosticerar Världsbanken en tillväxt på strax över 5% årligen. Det bådar gott för världens fattiga.

Men de uppfann ju ändå rösträtten

VERKLIGHETSFÖRANKRING?

Idéer som daghem och allmän rösträtt är båda produkter av den ryska revolutionen.

(Pär Johansson, ordförande för Revolutionär Kommunistisk Ungdom, reagerar efter Kalibers avslöjande)

Hästen begraver ingen nyhet

MEDIEHANTERING Nu får Orback göra en pudel om hästen, rapporterar Ekot. Med den underförstådda förolämpningen mot homosexuella, måste det varit ett av de mer misslyckade försöken att begrava kritik.

Det hade varit så välplanerat - "Ett sätt att ta loven av [kritiken]", som ministern sade i Studio ett. Vilken redaktion kan motstå när en redan aktuell minister gör oväntade uttalanden om hur tolerant han är mot bisarra böjelser? Ekot kanske inte skulle gräva i ministerns mormors systers sexliv självmant, men när de fick nyheten serverad blev det lätt att tacka ja (enligt Ekot så drev ex-journalisten Orback dessutom på för att få in berättelsen i inslaget).

Problemet är bara att det är ganska kränkande att jämföra homosexuella med människor som bor med hästar. Det är självklart. Och i en mer ideal värld skulle det göra att uttalandet bara blev en illustration av att Orback verkligen inte vill lägga sig i människors privatliv. Men så ser det inte ut i det samhälle där Orback ska vara minister.

Där finns det tyvärr människor som på allvar anser att homosexualitet och tidelag (eller pedofili) är jämförbara. Människor som nu kan känna att de fick stöd (innan etablissemanget tystade ministern). Det tänkte uppenbarligen inte den mycket angripna jämställdhetsministern på.

Med sådana medieskickliga fiender behöver oppositionen inga vänner. Och med så slarviga vänner behöver HBT-aktivisterna bättre bundsförvanter.

Studierektor: All konkurrens dålig

KONKURRENS Konkurrensen gynnar bara elitens intressen, hävdar en vik. studierektor i Lund i senaste Universitetsläraren. Inte bara den akdemiska konkurrensen - all konkurrens.

-Konkurrensen är ett medel för att legitimera sociala klyftor. Hela principen med konkurrens är att fördela resurser ojämlikt på ett sätt som ändå framstår som rättfärdigt. Det gäller oavsett det är inom eller utom akademin, säger han.

(min markering)

I resten av artikeln talar studierektorn om problemen för dagens doktorander. De känns förvisso rimliga. Precis som för långtidsarbetslösa, kan vissa doktorander som inte får del av (högst) begränsade forskningsmedel nog hamna i en typ av utanförskap.

Men precis som på arbetsmarknaden är det inte trovärdigt att skylla på fenomenet konkurrens. Skulle resurserna bli mindre begränsade för att man vill avskaffa konkurrensen (på merit-basis), och skulle resurserna användas bättre? Även om dagens system kanske inte är perfekt, riskerar den "balans" mellan resurser och forskare som studierektorn talar om, att bli rejält förstelnad.

Och ser man till världen utom akademin, saknas det dessvärre inte exempel på hur folk försökt fullkomligt avskaffa konkurrensen. Det är något som missgynnat fler än bara den "elit" som studierektorn talar om.

På besök i censurens Kina

CENSUR Som en del i sin G2-serie om Kina, besökte Guardian internetkaféer i Kina, och berättade om landets inställning till informationsfrihet:

The seedy, illicit air of this cafe belies the fact that these venues are under official scrutiny. All customers must register with identity documents, ensuring that the country's internet police force - alleged to be 30,000-strong - can track them down easily. The government has also ensured that cafes install local filters to reinforce the nationwide censorship system dubbed "the Great Firewall of China".

Samtidigt är proxies populära, och många tar sig runt systemen (så gott det går) utan att bli infångade. På väldigt lång sikt kanske man kan säga som Jan Stenbeck: Technology triumphs over politics.

Men det är nog på sikt det. Vissa internetanvändare har åkt i fängelse, och nyligen skröt regimen med att de stängt 1600 internetcaféer permanent (Guardian tillägger att 18 000 stängdes mer tillfälligt). Rädslan för regimen finns där, och därmed också självcensuren.

Lagom stabilt.

HGF vill ta behövandes lägenheter

BOSTADSMARKNAD Efter att DN uppdagat LO:s viceordförandes speciella ställning på Stockholms bostadsmarknad (se även LO:s förklaring, skriven av Chadie), och avslöjat lägenhetsskandalerna i Anna Johansson-Viborg-stiftelsen, vaknar nu Hyresgästföreningen. Från deras pressmeddelande:

- Om bostadsförmedlingen hade rätt att kräva in lägenheter från hyresvärdarna skulle det trixande med lägenheter vi sett exempel på de senaste dagarna inte vara något stort problem.

Eftersom det myglats i fördelningen av billiga bostäder för behövande, ska det allmänna alltså fördela bostäderna via kösystem. Det lär inte bli så många lägenheter åt utsatta kvinnor, med tanke på vad andrahandskontrakt kan kosta i Stockholms innerstad.

Även om de flesta hyresvärdar nog är långtifrån så idealistiska som Anna J-V-stiftelsen, är det något att tänka på innan man ställer krav som Hyresgästföreningens.

(via haja, som också beskriver hyresregleringen väl).

VISUALISERING En avskalad sida med nyhetsflödet sammanfattat i 100 bilder. Aldrig rikigt rätt, kanske. Bilden på Alan Greenspan har väldigt lite med Arafats begravning att göra. Men 10x10 ger ändå en intressant ögonblicksbild av vad som var nyheterna i ett visst ögonblick.

Delseger för irländska homoäktenskap

LIKABEHANDLING BBC rapporterar att ett irländskt lesbiskt par (vigt i Kanada) som av skattemyndigheterna har förvägrats samma förmåner som andra makar, ska få sin sak prövad. Om paret får rätt i sitt överklagande, kan det påverka hela den irländska familjerätten.

Den självklara vinklingen i tidningen The Irish Examiner var att skatterna för gifta par kan behöva höjas när man slutar särbehandla sambos och samkönade par. I ett sådant klimat är det trevligt att ha en rättighetskatalog (i form av Europakonventionen) att luta sig mot.

Let the eagle soar!

ASHCROFT Som väntat avgick John Ashcroft igår. I sitt avskedsbrev skriver han att the rule of law has been strengthened and upheld in the courts. Tur är väl det. Om något, har Ashcroft visat på vikten av maktdelning. Den konservative justitieministern gjorde sig känd för sin brist på respekt för medborgerliga rättigheter. Ett citat:

To those who scare peace-loving people with phantoms of lost liberty, my message is this: Your tactics only aid terrorists, for they erode our national unity and diminish our resolve.
(3 månader efter terrorattackerna 11/9 -01. Citerat i NY Times)

Ashcroft anses vara arkitekten bakom den integritetskränkande USAPATRIOT act (som stöddes av alla nästan alla senatorer), drev på för en hårdare variant av dess efterföljare, och försökte införa angiverisystemet TIPS (som dock stoppades efter protester). Mer om detta i NY Review of Books.

Utanför sin politiska gärning har Ashcroft gjort sig känd för sina musikaliska talanger, närmare bestämt sången Let the Eagle soar.

Praktikplatser inget för TCO?

ARBETSMARKNAD AMS har fått i uppdrag att tillsammans med arbetsmarknadens parter skapa fler praktikplatser, i ett projekt för ökad integration, skriver Lag & Avtal. Men alla parterna är inte så säkra på att praktikplatserna är något att satsa på.

– Liknande projekt tidigare har tyvärr visat sig få väldigt liten effekt, säger Ulf Andreasson som är utredare på TCO.
                ...
– Det finns en risk att den här typen av projekt utvecklas till att ge ytterligare tid för att säkerställa ännu en a-kasseperiod

Hela artikeln, inklusive ett tyvärr alltför kraftlöst förslag för att lösa integrations-problemen, finns att läsa på TCO-tidningens webutgåva.

Guantanamoprocesserna olagliga

RÄTTSSÄKERHET Kriget mot terrorismen tog ett steg framåt igår, med en dom som slog fast att Bush-administrationens militärtribunaler strider mot gällande konventioner.

In the 45-page ruling, the judge said the administration had ignored a basic provision of the Geneva Conventions, the international treaties signed by the United States that form the basic elements of
the laws governing the conduct of war.

Det amerikanska justitiedepartementet försvarar dock proceduren:

We also believe that the President's power to convene military commissions to prosecute crimes against the laws of war is inherent in his authority as Commander in Chief of the Armed Forces, and has been memorialized by Congress in statutes governing the military.

I och med domen måste militärtribunalerna få striktare regler, och det måste prövas om fångarna har rätt till status som krigsfångar enligt Genevekonventionerna, förklarar BBC. Om man tänker på det som berättades i gårdagens NY Times, inser man att det kan innebära ett stort framsteg. Här ett utdrag om en man från Jemen som anklagas för samröre med al-Qaida:

The man asked the panel, "Where's the proof?" He said that if the government was claiming he had a connection to Al Qaeda, "there should be evidence that I support Al Qaeda." The Army colonel who was the panel's president responded, "We're not here to debate these points." She said, "This is what we're given and this is your opportunity to give us your story."

Oavsett vad man tror om fångarnas skuld, borde de behandlas på ett rättssäkert sätt. Genom att åsidosätta konventioner och tillämpa kreativa tolkningar på det här viset, riskerar Bushadministrationen både rättmätiga ifrågasättanden, och att riskera respekten för Genevekonventionerna.

Som tur är tycks det finnas domare som vill annorlunda.

Murens fall i Sverige

MUREN På femtonårsdagen av murens fall skriver Jens Christian Brandt om de svenska reaktionerna till murens fall. En replikväxling sammanfattar det hela ganska väl:

Halvt häpen, halvt chockerad utbrister reportern: "Men det är väl ganska farligt, det? Det är ju många som funnit ett slags trygghet och ro i kalla kriget. Man visste ändå var parterna stod. Nu är det slut på det och många känner sig villrådiga."

Experten: "Ja, många längtar tillbaka till kalla kriget. Men det tycker jag är en idiotisk inställning. För då längtar man tillbaka till en tid då halva Europa hade ofrihet."

Övervakning: Från USA till Linköping

INTEGRITET Åtta månader innan han blev högste underrättelsechef vid Department of Homeland Security, sade general Hughes några ganska intressanta småsaker om samhället i kriget mot terrorismen:

“Therefore, we have to abridge individual rights, change the societal conditions, and act in ways that heretofore were not in accordance with our values and traditions, like giving a police officer or security official the right to search you without a judicial finding of probable cause,”

(via Reason Hit & Run)

Det liknar innehållet i en artikel i senaste New York Review of Books (som Nicklas Lundblad hann före att skriva om). Texten utgår ifrån två nya böcker, och beskriver på NYRB-manér mer än bara böckernas innehåll. Det handlar om hur USA:s Högsta Domstol tolkat innebörden av konstitutionens 4:e tillägg (om intrång) och om hur administrationen och oppositionen gett staten större och större makt i och med kriget mot terrorismen.

Slutligen berättar han om hur grupper som kämpar för medborgerliga fri- och rättigheter (civil liberties) lyckats ta udden av John Ashcrofts föreslagna USA PATRIOT Act II. Det är onekligen en seger, och hur orwellsk värld en del av artikeln än må ge intryck av, finns det ljuspunkter. Men Cole nämner också ett hot:

our privacy, he [Rosen] argues, is threatened not only by government programs like TIA but by the public's low estimate of the value of privacy.

Däri ligger nog en stor del av förklaringen. Som Lundblad antyder, är det inte privacy (personlig integritet? den privata sfären?) något självklart:

Det finns ett grundläggande problem här: den som kämpar för personlig integritet signalerar kanske att han eller hon har något att dölja, och förnekas därmed sin personliga integritet...Har vi kommit dithän?

Även om vi inte har kommit dit än, känns scenariot inte helt otroligt. En bidragande faktor, misstänker jag, är att personlig integritet för de flesta tycks som något medvetet känslomässigt. Man känner sig olustig av att någon övervakar en, men man vet också att det är just en olustkänsla. Det blir en bekvämlighetsfråga, som ställs mot något samhällsnyttigt mål. Kanske borde man till och med skämmas om man - av ren bekvämlighet - vill avstå från möjligheten att kanske eventuellt hindra en terrorist, eller hitta Linköpings-mördaren?

Bara fundamentalister menar att kompromisser aldrig är nödvändiga i dessa frågor. Men det betyder inte att allt behöver kompromissas bort. Med en känsla av skam i botten blir det lätt så att personer kan ge upp alltför lätt gentemot staters krav (eller rena bekvämligheter för den delen).

Staten säljer tandkräm

APOTEKET Idag redovisade Apoteket AB ökade intäkter för de första tre kvartalen, och TT upptäckte att de startat en ny kedja. "Apoteket shop" ska vara enkla butiker som säljer tandkräm, tvål, receptfria läkemedel och andra saker som kan vara bra att ha. Som Boots, ungefär. Men varför säljer staten tandkräm?

Enligt Apoteket AB handlar Apoteket Shop-tanken om att utöka servicen. Vd:n för Svensk dagligvaruhandel, som arbetar för att få sälja läkemedel, har ett mer drastiskt svar (från TT):

Vi ha läst en intern rapport från Apoteket där de säger att de snabbt som sjutton måste utveckla ett sådant koncept så att de är i marknaden om och när den blir avreglerad.

I Ekot tänker Ulf Bernitz, professor i EG-rätt, i samma banor:

Jag tror man förbereder sig för ett nytt system och så utnyttjar man den monopolställning man har nu. Det gör det naturligtvis lättare att bygga upp det

Om Apotekets monopol på receptfria läkemedel faller, kan de bli sittande med den (pengamässigt) krympande marknaden för receptbelagda läkemedel, medan andra aktörer tar över mer lönsamma piller. Men frågan är hur stort problemet är, och om Apotekets intressen ska få gå först i den här frågan.

Apoteket har sin legitimitet när det gäller mycket beroendeframkallande eller farliga läkemedel. Men kunderna bör faktiskt få köpa huvudvärkstabletter på ICA. Att det skulle ha blivit dyrare när systemet införts i andra nordiska länder stämmer inte helt, och de misstag som begåtts kan Sverige ta lärdom av (som jag belyst tidigare).

Den kvarvarande frågan handlar om läkemedelsmissbruk och -skador. Där kanske det finns något att lära av länder (t.ex. England) där man kan handla läkemedel på privata apotek. Att bygga upp nya regelverk är något staten borde syssla med, snarare än att använda monopolet för att sälja ipren och tandkräm.

Manskvotering

LIKABEHANDLING Normalt sett brukar kvoteringsdebatterna röra sig om direktörsposter, platser vid elitutbildningar eller en fåtölj i något åtråvärt styrelserum. Nu handlar det om att vakta barn.

Malmös finanskommunalråd Ilmar Reepalu (s) vill ha positiv särbehandling av manliga förskolelärare. Det innebär att männen ska få förtur till anställning. Även om de kvinnor som söker jobbet har bättre meriter.
(Sydsvenskan)

Fallet är inte helt lätt. Utöver att det faktum att 93% av de anställda i den kommunala driften är kvinnor tyder på något, kan ett dagis tjäna på att ha en mer blandad personal. Annika Tiger skriver idag:

Barn behöver manliga förebilder på förskola, dagis och i skolan. Möter inte barnen några manliga förebilder inom så kallade "kvinnoyrken" ger det inte nästa generation några som helst impulser till att förändra sakernas tillstånd, utan rådande situation cementeras, såsom det gjort hitintills.

Det ligger en del i det. Men vad får man göra för att uppnå det målet? Man kommer inte ifrån att Reepalu inte utgår ifrån de lokala förskolornas prioriteringar, eller anser att de nyutexaminerade förskollärarnas rätt att bli behandlade som individer väger tyngre än sitt mål. Efter tre och ett halvt år på universitet (det som skiljer förskolläraren från barnskötaren) kan man tycka att förskollärarna förtjänar bättre.

Det blir nog inte lika mycket liv när det handlar om kvotering av förskollärare istället för direktörer, och män istället för kvinnor. Men, med undantag för det faktabaserade argumentet om manliga förebilder - om än diskriminerande, är det värt att ta på allvar när samhället ser ut som idag - är det precis samma princip det handlar om. En systematisk, regelstadgad särbehandling. Och det är anledning att ogilla Reepalus dekret.

Antidarwinismen når Wisconsin

UNDERVISNING CNN rapporterar att Grantburg, Wisconsin godkänt att skolbarnen lär sig kreationism i skolan:

School officials have revised the science curriculum to allow the teaching of creationism, prompting an outcry from more than 300 educators who urged that the decision be reversed.

Tyvärr är det ingen enstaka händelse. Redan förra månaden kunde man (via capmag:s blog) läsa att evolutionsteori-alternativet "intelligent design" ska tillåtas i Dover, Pennsylvania (se denna text för en förklaring). Enligt Discovery institute, som arbetar för att skolor ska se darwinismen som en hopplös hypotes, har det dessutom drivits igenom pro-ID-lagstiftning i Minnesota.

Det är otrevligt att se hur folkvalda, om än i en än så liten del av USA, istället för att satsa på moderna läror, väljer att underblåsa utvecklingen mot att teologi och biologi sammanblandas.

Gör bloggar politiker moderata?

VAL Stämmer den tes som Harvard-forskarna Edward Glaeser och Giacomo Ponzetto lagt fram, kan bloggare och informationsspridare vara avgörande för hur extrem en presidentkandidat kan bli. Ur NY Times:

"If every time you say something in private to a religious group or a feminist group, it ends up on Drudge within three minutes in screaming headlines," Professor Glaeser said. "It's going to stop people from going to extremes."

"Extrem" betyder i det här sammanhanget mest "den som avviker från medianväljaren".

Av NY Times-intervjun att döma kan även andra av tankarna i Glaeser & Gonzettos statsvetenskapliga debattinlägg vara intressanta. Till exempel tycker sig författarna kunna förklara varför demokraterna och republikanerna under en längre tid strategiskt har glidit isär i religiösa frågor, och inte bara jagar medianväljaren. Med tanke på vad som visade sig i årets val, är det något som forskarvärlden gärna får försöka belysa.

Danska TCO mot AD-modellen

ARBETSRÄTT Den danska arbetsmarknaden har klarat hundra år utan AD av svenskt snitt, kan man läsa i TCO-tidningens webutgåva.

Medan facket i Sverige värnar om Arbetsdomstolens monopol på arbetsmarknadstvister är det självklart för danska facket att driva individuella arbetsrättstvister utanför AD.

Det danska systemet innehåller förvisso en partssammansatt specialdomstol, Arbejdsretten, men den behandlar bara tvister om kollektivavtal. Resten tas upp i det vanliga domstolsväsendet - precis som när en svensk arbetstagare börjar driva en process utan fackets hjälp (än så länge sker dock ev. överklagan till AD).

Självklart kan det uppstå tvister om var ett mål ska avgöras, när man har två olika system, som Dan Holke på LO-TCO Rättsskydd (till 90% LO-ägt) påpekar. Samtidigt finns det de som hävdar att systemet utan en Arbetsdomstol av svenskt snitt fungerar. Lyssna bara på danska TCO.

(O)Moralen viktigast i valet

VALET I USA CNN:s uppställning av vallokalsundersökningar bekräftar fördomar, men ger också några överraskningar.

När väljarna frågades om den viktigaste frågan, var det nämligen inte kriget mot terrorismen eller Irak-kriget som dök upp. Den viktigaste faktorn var "moral values", tätt följt av "economy/jobs" (viktigast för var femte väljare). I den avgörande staten Ohio var jobben förvisso lite viktigare än före "moral values"-faktorn (23%), men en del av valdeltagandet kan tillskrivas moralen, och frågan om samkönade äktenskap.

Självklart är det inte bara en faktor som avgör valet, och det är många som röstat på Bush för skatternas och terrorfrågans skull. Men lite intressant är det att privatmoralen tycks ha varit viktigare än terrorismen. Och det i ett land dit många pionjärer kom för att deras länder tog alltför tydlig ställning i religiösa frågor.

Orepresentativt i Colorado

VALSYSTEM Det blir inga proportionella val i Colorado. En överväldigande majoritet fällde förslaget i den folkomröstning som hölls på valdagen.

Folkomröstningen var i och för sig lite märklig, eftersom förslaget om röstfördelningen skulle börja gälla direkt under detta val. Men det är fortfarande synd att förslaget föll. Nu när demokraterna förlorade alla delstatens elektorsröster, kanske de kan börja stödja Amendment 36 igen. Det kunde de ju innan hoppet om att vinna delstaten lockade bort dem från förslaget.

11-0 till konservativa

LIKABERÄTTIGANDE Man kan mobilisera väljare på olika sätt. Ett är att folkomrösta om att hindra homosexuella att gifta sig, för att få konservativa väljare att gå till valurnorna.

"I'd be naïve if I didn't say it helped," said Robert T. Bennett, chairman of the Ohio Republican Party. "And it helped most in what we refer to as the Bible Belt area of southeastern and southwestern Ohio, where we had the largest percentage increase in support for the president."

Inte nog med att kandidaten som vill ha ett federalt konstitutionellt förbud mot samkönade äktenskap vann, och att republikanerna dominerar kongressen (med 55-44, resp. 230-200). Medborgarna i elva delstater godkände de konstitutionella förbuden mot samkönade äktenskap också.

Kina skryter med censuren

CENSUR På den kinesiska sidan Xinhuanet rapporteras det idag att regimen stängt 1600 internetkaféer på 7 månader.

China closed down 1,600 Internet cafes between February and August and imposed 100 million yuan, or 12 million US dollars, worth of fines for allowing children to play violent or adult-only games and other violations.

Att regimen kan göra något sådant är inte så förvånande. Enligt IDG.se, som tagit upp storyn, uppskattar tidningen Globe & Mail att ca 30 000 människor arbetar heltid för regimen med att övervaka internet.

Censur är inget som en imagemedveten stat skulle skryta med, och man kan tro att nyheten kommer från dissidenter och MR-aktivister. Så icke fallet. Källan till nyheten, Xinhua, är den statliga nyhetsbyrån. Klickar man på sidans "About us", och väljer delen "Concept", kan man läsa om Xinhuanets uppdrag:

Xinhuanet..com consistent principle is to persist in giving top priority to national interests, unswervingly uphold correct guidance to public opinion and safeguard the authenticity, authoritativeness and objectivity of news reporting.

På en engelskspråkig, internationellt inriktad del av Xinhuanet (där man bl.a. har bilder från tennisturneringen Stockholm Open) skryter regimen alltså med att man censurerar folket. På sätt och vis kan det sägas vara en Correct guidance to public opinion i väst.

Nytt valsystem i USA (CO)?

VALSYSTEM Medborgarna i Colorado kommer inte bara att få lägga en röst i presidentvalet nu i veckan. De kommer också att få välja om de vill avskaffa det, i dess nuvarande form.

Next week the people of Colorado will decide whether to scrap the winner-takes-all electoral college system at the heart of US presidential elections in favour of a more proportional solution.

Går förslaget (Amendment 36) igenom blir Colorado den tredje där även minoriteten (för närvarande republikanerna) kan få ett inflytande över presidentvalet.

Winner-takes-all-systemet ger ibland märkliga utslag, och rubriken "Vad väger amerikanens röst?" i söndagens DN är värd att tänka på. Röstens vikt blir högst beroende på vilken delstat väljaren bor i. Att Gore kunde förlora presidentvalet trots att han hade fler röster, är faktiskt inget konstigt i ett (pluralitets-) majoritetsvalssystem. Hur valet i Florida sedan gick till är en diskussion för sig.

Som DN-artikeln förklarar ser systemet ut som det gör av historiska skäl. Tyvärr kan det fortsätta se ut som idag även i framtiden. Förslaget i Colorado kan gå i stöpet av realpolitiska skäl. Republikanerna var motståndare till Amendment 36 redan från början, och enligt Guardian har demokraterna i Colorado nu svängt i frågan. I takt med att opinionen svängde till deras fördel, blev de mindre benägna att stödja det nya valsystemet. Liksom högern i Sverige under 1900-talets början var de potentiella förlorare, som ändå ville ha utdelning för sina röster. Nu hoppas de på att vinna alla elektorsrösterna. Det är ett självförtroende som kan vara skadligt i längden.

Pressfriheten världen över

Från rsf.org

MEDIA Enligt Reportrar utan gränsers senaste rankning är Nordkorea världens värsta plats för journalister, tätt följd av Kuba (världens största fängelse för journalister). Undrar vad Svensk-kubanska föreningen har att säga.

Bryter P1 Konflikt mot reglerna?

JOURNALISTIK Efter att Cecilia Uddén sagt att hon minsann inte behövde vara opartisk i utlandsbevakningen, sattes hon i valkarantän. Karensreglerna var kanske inga regler, och gällde inte utlandsbevakning. Men beslutet var ändå rätt. Uddéns uttalanden gick helt enkelt över gränsen, som P1-chefen Kerstin Brunnberg sade i P1 Morgon.

Men hon underströk också att det inte var Uddéns program som gjorde att hon stängs av, utan hennes uttalande. Överraskande nog tycks Resumés Viggo Cavling instämma:

Jag tycker att Cecilia ska ägna tiden åt att tänka på sitt program Konflikt som haltar betänkligt. Programmet lider inte av bristande objektivitet utan av bristande stringens. Konflikt har hamnat i radioskugga bakom P1:s stora flaggskepp God morgon världen.

Som Barbro Hedvall skriver på DN:s ledarsida idag, finns det en poäng i den subjektiva journalistiken, så länge som den balanseras.

Det är inte varje medarbetare som i varje inslag ska vara opartisk, faktaförmedlande och neutral, det är hela företaget.

Och det är särskilt farligt att rycka citat från Konflikt, eftersom Uddén - utöver sina ståndpunkter - ofta har haft en mer konversationsartad intervjustil, och emellanåt spetsat till och vänt på påståenden för att få studiogästen (oavsett om det är Wirtén eller Rudbeck) att reagera. När hon på ett omdömeslöst sätt då sagt att hon inte behöver vara opartisk, blir det lätt att hitta stöd för det hela i lösryckta citat ur hennes program.

Problemet med snedvridning i SR/SVT är nog - med undantag för Björn Elmbrandts (s) oemotsagda fredagskrönikor i Studio ett - lika stort som det i DN och SvD, men public service bör vara ett föredöme. Och då går det inte med uttalanden som Cecilia Uddéns.

Fel fråga, dumt svar

AD-DOMEN Det blev inget stopp för arbetsmarknadens parter att tillsätta ledamöter i Arbetsdomstolen, enligt dagens dom från Europadomstolen. Men skulle en fällande dom egentligen ha spelat någon roll?

-Även om Sverige skulle ha fällts av Europadomstolen skulle det inte ha fått så stora konsekvenser för Arbetsdomstolen, kommeneterar Dan Holke, chef för LO-TCO Rättsskydd. Följden hade bara blivit att Arbetsdomstolens sammansättning hade behövt ändras i de mål där arbetsgivaren är oorganiserad. Och de målen är ganska få.

Också Kent Källström, professor vid Stockholms universitet, tycks mena att det var fel fråga som ställdes.

- I det här fallet borde han ha inriktat sig på domstolens oberoende. Något jäv är det inte fråga om.

Så frågan tycks vara fel ställd. Vinner staten målet, får AD vara kvar. Och förlorar staten målet, ja då får nog AD också vara kvar (om det politiska klimatet tillåter det). Arbetet med att trassla ut intresseorganisationerna från rättsväsendet tycks alltså fortfarande vara en politisk fråga.

Präster i vita rockar

UNDERVISNING "The Crusade against evolution" är en lätt skrämmande artikel i senaste Wired. En ny version av "vetenskaplig" kreationism tycks vara på frammarsch i delar av USA. Målet är att underminera evolutionsläran genom att påpeka att det bara är en av många hypoteser.

Men, som en forskare påpekar, är faktiskt inte alla hypoteser lika sanna.

"What these people want is for there to be a debate," says Krauss. "People in the audience say, Hey, these people sound reasonable. They argue, 'People have different opinions, we should present those opinions in school.' That is nonsense. Some people have opinions that the Holocaust never happened, but we don't teach that in history."

Ändå släpps tänkandet in i undervisning i delar av USA (bl.a. i Ohio). Det är skrämmande vad en bunt ap-ättlingar kan ta sig för.

Social ingenjörskonst

SNEDREKRYTERING I gårdagens Guardian
berättade Clare Sambrook om hur hon sökte till en utbildning vid Cambridge. Intervjuaren frågade vad hennes pappa arbetade med.

"He was a school caretaker," I said. He smiled. "I think we can consider this interview over. Don't you?"

Sambrook har rätt när hon säger att Cambridge ägnade sig åt social ingenjörskonst. De som hade skolvaktmästare som fäder skulle, på grund av en lätt anti-meritokratisk snobbism, sorteras ut vid antagningen. Om de vågat sig dit, det vill säga.

Dåligt akademiskt självförtroende och dåliga kunskaper om akademiska karriärer är inte bara statens rekryteringsmässiga problem, utan handlar också om individers möjligheter. Bara för att vissa förslag för att minska snedrekryteringen - t.ex. kvotering, sänkta kunskapskrav i utbildningen, eller bonusar för universitet som tar in personer med "rätt" bakgrund - är ogenomtänkta eller rentav oacceptabla, betyder det inte att frågan i sig är ointressant. Säga vad man vill om vissa av dem, men det finns nog en hel del vettigt att hitta bland Rekryteringsdelegationens projekt.

Trender i arbetslivet

SJUKSKRIVNINGAR Nu i dagarna har regeringens sjuklöneförslag lagts fram. I princip ska arbetsgivaren betala 15% av den sjukskrivnes lön hela sjukperioden, och i utbyte får arbetsgivarkollektivet en sänkning av arbetsgivaravgiften med 0.24%. Det är inte bara en ideologiskt märklig ansvarsförskjutning, utan något som kan ge en hårdare gallring (eller selektering, som Expressen skriver) på arbetsmarknaden.

Och hur stor del av sjukskrivningarna är egentligen arbetsplatsens fel? En antydan gavs i ny undersökning från Arbetsmiljöverket.

Frågor ställdes även till dem som var sjukfrånvarande under de veckor undersökningen genomfördes om orsaken till detta. Ca 40 procent uppger att sjukfrånvaron hade arbetsrelaterade orsaker.

Det är en väldigt hög andel (även om arbetslivsministern brukar lägga på ytterligare 10%). Men att Hans Karlsson överdriver är kanske inte lika intressant som att trenderna för sjukfrånvaro (sjukskrivning och förtidspension) och arbetsorsakade besvär går åt olika håll. Vad visar undersökningen då?

En tydlig nedgång av andelen sysselsatta, som uppger sig haft arbetsorsakade besvär under den senaste 12-månadersperioden, både för män och kvinnor, framgår det av årets undersökning – den 14:e i ordningen - om arbetsorsakade besvär.

Även om en stor del av de sjukskrivna antagligen är sjukskrivna på grund av arbeten med tunga lyft, stress, monotona arbetsuppgifter m.m., pekar trenden åt ett helt annat håll än regeringen skulle vilja. För om man vill hindra ökningen av sjukfrånvaron genom att indirekt lägga skulden på arbetsgivarna, bör man nog också kunna visa på att de är skyldiga.

P2P Politics

PROPAGANDA Lawrence Lessig, mannen bakom Creative Commons-licenserna, har startat ett nytt projekt inför valet: P2P Politics. Där ska alla kandidaters (och stödgruppers) kampanjfilmer få spridas under CC-licensen.

Än så länge råder en klar slagsida till Kerrys fördel, eller åtminstone till Bushs nackdel. Till skillnad från Bush-kampanjen har såväl Kerrys som libertarianen Michael Badnariks (något mindre) kampanj, bidragit med filmer. Anti-bush-organisationen MoveOn.org står dock för merparten, och har bland annat donerat den klart välgjorda Child's pay.

Ojämnt. Obalanserat. Intressant är det i vart fall.

Snart i en TV-apparat nära dig

PUBLIC SERVICE I Viggo Cavlings märkliga (och väldigt fascinerande) dagbok kan man läsa att Susanna Popova håller på att göra ett program om public service.

De tre skulle göra en dokumentär för TV8 om public service / ... / Intervjuns idé var att jag skulle prata skit public service i allmänhet och vissa nyckelpersoner på SVT i synnerhet: Allan Larsson, Juttan,Figge och Knutte.

Antagligen blir programmet lika balanserat som om Aron Etzler skulle göra en film om världskapitalismen.

En god sak ett sådant program kan föra med sig är dock att det drar fram public service-utredningen i rampljuset, och tar upp frågan om vad public service handlar om - Robinson och Annika Lantz eller Agenda och P3 Front? Som några journalister på P3 befarar, finns det nämligen en risk för att samhällsbevakningen för unga är på tillbakagång. Lantz-radio vinner mark på bekostnad av samhällsprogram (något jag skrev om på luf.se när Folkradion lades ned).

Med tanke på hur viktig funktion public service fyller, är det väldigt märkligt att resurserna ska få gå till talkshows istället för granskande journalistik, samhällsprogram och smala produktioner.

När Popovas program skulle vara klart stod inte i Cavlings dagbok. Förhoppningsvis har man hunnit skaffat TV8 tills dess.

Det lär oss historien

KOMMUNISTDEBATTEN Vänsterpartiets avdelning i Bohuslän har nu gått ut och krävt en extrakongress, så att frågan om kommunismen ska kunna diskuteras grundligt. Samtidigt visar senaste SIFO-undersökningen att partiet har sitt lägsta stöd på ett decennium - 7.1%.

Men kommer denna tillfälliga sovjeteffekt, om man ska kalla den så, hålla i sig när Uppdrag gransknings program (del 1 och 2) försvinner från dagordningen?

Min misstanke är att sovjeteffekten är tillfällig. En faktor som Johannes Åman skrev om på DN:s ledarsida spelar säkert in:

Vänsterpartiet är helt enkelt inte ett parti. Det är ett antiparti som förkroppsligar vissa väljares vilja att inta en samhällskritisk pose.

Det ligger något i det, men att hävda att det var det avgörande skulle nog vara att underskatta en stor del av partiets väljare. Snarare handlar det om det som Pernilla Zethraeus talar om i en intervju med DN:

Men folk röstar inte på oss på grund av kommunismens vara eller inte vara, utan på grund av dagsfrågor. Folk är oroliga över välfärden, över att snaran runt de sjukskrivna dras åt. Jag är hoppfull om vi kan ta tillbaka väljarstödet genom att satsa på frågor som är viktiga för människor

Tyvärr har hon nog rätt. Att Ohlys (v)-styrelse består av "traditionalister", däribland Svensk-kubanska-ordföranden Eva Björklund, lär nog inte spela så stor roll när dokumentärernas "Sagt mir wo die Blumen sind" klingat ut.

Hoppet ligger isåfall hos att nätverket Vägval vänster stärks med dagens debatt. De är (främst) vänsterpartister, men de vet att ta avstånd från allt vad kommunism är. Men lite beroende på v-ledningen, kanske får vi se hur partiet, som i Knutna nävars gamla sång, splittras i en revolutionär och en "småborgerlig" del.

Föreningsrätten lämnas okränkt

FÖRENINGSRÄTT I tidningen Lag&Avtal kan man läsa att Byggnads nu slutligen tar bort de organisationsklausuler som för ungefär ett år sedan befanns strida mot de mänskliga rättigheterna. Klausulerna innebar att en arbetsgivare som binds av kollektivavtalet skulle ge Byggnads-medlemmar förtur till anställning.

Men detta ansågs strida mot de oorganiserades negativa föreningsrätt - rätten att stå utanför en förening - som kom in i svensk lagstiftning i och med Europakonventionen (1995). De oorganiserade skulle inte diskrimineras på grund av att de inte tillhörde Byggnads - en ganska rimlig tanke, även om det innebär en inskränkning av avtalsfriheten.

Sammanfattningsvis kan man säga att hängavtalen berörde tredje part på ett otillåtet sätt, och därför underkändes. Men innebär inte detta också att 27 § MBL borde skrivas om?

27 § Arbetsgivare och arbetstagare som är bundna av kollektivavtal kan ej med giltig verkan träffa överenskommelse som strider mot avtalet.

Som Erik Moberg skrivit innebär ju detta att en organisation i princip kan skriva avtal som binder tredje part. Om ett individuellt anställningsavtal inte får strida mot t.ex. normalvillkor om lön i Byggnads avtal, innebär ju det att Byggnads-avtalet sätter ett lönetak för alla anställda, såväl som icke-medlemmar.

Mobergs antifackliga hållning står bitvis på ganska lös grund - vad är det för tvångsutövning han talar om? Blockader är knappast tvångsutövning i den klassiskt liberala meningen, så länge som fackmedlemmarna inte fysiskt hindrar tredje part att överlämna varor. Avtal är avtal, även om de berör tredje part (vilket de flesta avtal gör).

Men han har rätt i sin kritik av 27 § MBL. Arbetsgivare och fack borde inte få skriva avtal över de anställdas huvuden.

"Staten har blivit spelberoende"

SPELMARKNADEN Rubriken kommer inte från Moderaternas hemsida, utan från FHI-tidningen Utblick folkhälsa. Det är regeringens beroende av Jack Vegas-automaterna, kärnan i stödpaketet "Handslag med svensk idrott", som det gäller. I en nyutkommen rapport hävdar nämligen sociologen Philip Lalalander att automaterna är något av de minst ansvarstagande alternativ som finns.

Staten kunde reglera de mest beroendeframkallande spelen, och stödja föreningar för spelmissbrukare - så att de ca 2% som drabbas av spelberoende kan bryta den onda cirkel av spelande, lån, stölder och lögner mot anhöriga som ett beroende kan innebära - och i övrigt se spelmarknaden som vilken annan marknad som helst.

Istället gör staten sig spelberoende. Samtidigt som Ladbrokes och Unibet stängs ut med missbruksargument, satsar statliga Svenska spel aktivt på att dra in pengar via de spelautomater som utgör den största missbruksfaran. Pengar omfördelas från, ofta mindre bemedlade, till idrott, föreningsliv och (i fallet A-lotteriet) Socialdemokraterna. Det är, för att låna Lalanders ord, en högst tvivelaktig fördelningspolitik.

Brev från Lars Werner, 10 år efter att man "brutit" med sovjet och andra regimer. Klicka på bilden för att läsa hela brevet på SVT:s hemsida

TV-TIPS Imorgon sänder SVT den andra delen av Janne Josefssons program om Vänsterpartiets historia. Det som "avslöjades" i förra var i mångt och mycket redan kända saker (för den som läser Staffan Skott), men intervjuerna visade att dåtidens partistyrelseledamöter inte alltid ville kännas vid det de sagt och gjort. Uppdrag granskning-programmet var, som vanligt, väldigt retoriskt upplagt, men grundade sig på en grundlig research.

Problemet med partiets dunkla förflutna är inte att dagens v-kommunpolitiker, socialister (av det mindre marxistiska slaget) eller nyblivna UV-medlemmar skulle kunna beskyllas för att vara diktaturvänner. Problemet är att det i dagens (v)-topp sitter kommunister som kallat kritik av DDR-diktaturen för spridande av borgerlig propaganda (Lars Ohly), och människor som idag på samma vis kallar kritik av Castro-diktaturen för spridande av borgerglig propaganda (Eva Björklund, känd från Svensk-kubanska föreningen). Det är samma mönster som går igen. Och så blir det chict bland högstadieelever att kalla sig kommunist.

Morgondagens program handlar om Lars Ohly, och sänds klockan 20.00. Repriser på torsdag (23.50), fredag (12.10) och på webben. Kanalen är SVT1.

Idé eller provokation?

MANSSKATT Det tjänade sitt syfte, Gudrun Schyman&co:s förslag om en utredning som eventuellt skulle utmynna i en skatt på män - våld mot kvinnor diskuteras som aldrig förr.

Självklart provocerade förslaget fram debatter och nyhetsinslag där frågan om mäns våld mot kvinnor lyftes. Det var meningen. Debatterna kommer antagligen att fortsätta i TV-sofforna de närmaste dagarna. Väl så; frågan bör uppmärksammas.

Men den möjliga lösning som vänsterpartisterna föreslår är omoralisk. Alla män har inte skuld för de brott ett fåtal utför. Som Carl Rudbeck påpekade i en debatt i P1 Morgon skulle en sådan behandling av exempelvis invandrare, med rätta, väcka ett ramaskri.

Inget parti skulle kunna införa en mansskatt. Inte ens vänsterpartiet skulle kunna möta sina väljare efter ett sådant beslut. Men det är egentligen inte det som man får ut igenom denna motion. Skatten är främst en konsekvens av synsättet i motionen, och det synsättet behöver inte ett riksdagsbeslut för att spridas.

För i Schymans resonemang är det nog inte bara en provocerande och mediavänlig tillspetsning av budskapet att hävda att män, i egenskap av män (inte medborgare i ett samhälle som upprätthåller könsroller) har en kollektiv skuld för andra mäns våld. Som medlemmar av en våldsam grupp skulle de få bära sin kostnad, moraliskt eller via skattsedeln. Att den individualistiska gruppindelningen "våldtäktsmän" (som ska straffas) resp. "resten" faller sig mer naturlig, tycks inte ha fallit Schyman in.

Vänsterpartiet må ha satt frågan på dagordningen genom sitt utspel, men nu behövs det att någon räddar den. Kollektiv bestraffning är varken populärt, klokt eller moraliskt. Det vore synd att förknippa en så viktig fråga med sådana dåliga förslag.

Greenpeace vs fattigbönderna 1-0

GENTEKNIK "Gentekniken kommer bara de rika länderna till godo", sade Greenpeaces generalsekreterare Lennart Daléus. Och "Genteknik gynnar de rika länderna" blev rubriken för DN:s artikel. Redigeraren kunde ha valt att skriva "Genteknik ökar livsmedelssäkerheten", en rubrik som också kunde utläsas ur artikeln. Men det drastiska, och det som bekräftar läsarens fördomar, fick gå före förnuftet.

Det är inte helt klokt. Som DN:s vetenskapsredaktör Karin Bojs skrev i söndags:

Hittills har Greenpeace kategoriskt varnat för alla genförändrade grödor. Kvittar lika vilka gener det handlar om. Organisationens aktivister saboterar fältförsök i tredje världen och hindrar därmed fattiga länder från att förbättra sin försörjning.

Och så talar Daléus om att det inte är "småbönderna i tredje världen som kräver dessa nya produkter". Det må vara sant (bokstavligt talat), men det är också så att européers rädsla för genförändrade grödor i stor utsträckning hindrar bönder i tredje världen att utnyttja sitt jordbruk på ett effektivt sätt. Länder säger nej till genförändrat matbistånd för att inte riskera att få framtida skördar utestängda från EU.

Det är en både sorglig och intressant situation. Naturkonservativa, från djupekologister som bara ser människan som en del i ett ekosystem till reaktionära typer som Englands Prins Charles, enas i kampen mot ett helt spektrum av metoder som felanvänt kan leda till problem, men rätt använt kan minska världssvälten.

Därför är det bra att det finns krönikörer som Karin Bojs. Inte för att hon okritiskt skulle hylla alla GMO:s (det vore som att hylla allt som innehåller muttrar, från cyklar till atombomber), utan för att hon konstaterar fakta:

Det är skillnad på gener och gener. Greenpeace borde byta affärsidé

Avskaffa friåret

FRIÅR I dagens DN finns det en guide till hur man ska förlora så lite pengar som möjligt under sitt friår. Försöken med vad akademikerfacket SACO:s Gunnar Wetterberg kallade "stolleprov" i tolv kommuner överförs nu till årsskiftet till en nationell politik.

Miljöpartiet är nöjda med att deras förslag gått igenom, och på sin hemsida framhåller ett nöjt intervjuobjekt varför han valde att ta ledigt från jobbet:

För att jag ville förverkliga mina drömmar. Fritiden räckte helt enkelt inte till längre.

Frågan är om det är en bra grund för att skattebetalarna ska finansiera en ledighet. Det handlar inte om en försäkring för oförutsedda händelser, ett sätt att sprida risker, eller en allmän trygghet. Det handlar om att samhället ska finansiera ledighet. Som Lars Leijonborg skrev i GP innebär friåret faktiskt att regeringen rekryterar 12 000 nya bidragstagare.

Och hittills har friåret inte varit så lyckat. Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) konstaterar i en rapport att försöken med friår inte lett till så goda resultat. Hur väl föll förhoppningarna om att sjukskrivningarna skulle pressas tillbaka, eller att folk skulle starta företag ut? 6% startade företag, medan 55% av de lediga har ägnat sig åt "rekreation". Som IFAU konstaterar är det inte särskilt effektivt:

var tredje friårsledig som gått en utbildning och varannan som startat ett eget företag skulle troligen ha gjort det även utan deltagande i friårsförsöket. Majoriteten (68 %) skulle troligen ha arbetat i samma omfattning som tidigare om de inte deltagit i försöket medan omkring 4 % troligen skulle ha varit sjukskrivna minst halva programperioden.

(Miljöpartiet framhåller här att tre gånger så många i gruppen startat företag, som i världen utanför.)

Förhoppningen om att långtidsarbetslösa rekryteras?

Sex av tio vikarier hade inte a-kassa under månaden före vikariatet. Det illustrerar också att vikarierna ofta rekryteras bland arbetssökande med korta perioder av arbetslöshet bakom sig, men det har också betydelse för kostnaden av programmet.

Detta är ett viktigt konstaterande, eftersom en av de positiva effekter som friåret faktiskt kunde ha, är att vissa skulle kunna få ett bättre fotfäste på arbetsmarknaden.

Att välfärden kan hotas på längre sikt är dessutom en liten bieffekt. Det handlar inte bara om det moraliska problemet i att tala om för medborgarna att de ska få ta ledigt på andras bekostnad, utan annan motivering än att de faktiskt vill det. När allt färre ska försörja allt fler (detta hemska demografiska slagord), är det dumt att skattefinansiera en ledighet eller (genom friårsersättning) subventionera vissa företag som startats av människor som etablerat sig på arbetsmarknaden. För, som Konjunkturinstitutet skriver:

På längre sikt riskerar friåret leda till färre arbetade timmar och därmed lägre BNP.

Därför bör Miljöpartiets stolleprov avskaffas. När någon ska sägas upp av personliga skäl krävs det "saklig grund". Det borde det krävas för en betald ledighet också. Lars Leijonborg gör rätt i att riva upp friåret efter valet 2006.

Kåranda och självreglering

RÄTTSSÄKERHET I torsdags skrev Polisförbundets ordförande om polisers utsatta arbetssituation på DN debatt. Med tanke på det P3:s utmärkta grävprogram P3 Front avslöjade i måndags, kunde timingen nog varit bättre.

I måndags avslöjadesdet nämligen att var tionde av de 270 svarande poliserna låtit bli att anmäla en kollega för brott. Det handlade om kåranda och rädsla för att bli mobbad på jobbet, som några unga polisstuderande berättade för P3. Knappast den bakgrund som polisernas intressegrupp skulle vilja ha alltså.

Men en del av problemet kan antagligen förklaras av det som skrevs i debattartikeln. En kåranda skapas lätt om poliserna är utsatta. Och inte ens (den inte helt polisvänlige) Promoe skulle kunna hävda att poliser inte har en utsatt arbetssituation. Debattartikelns "fyra av tio" poliser som utsatts för våld kanske är ett utslag av kreativ SIFO-användning, men polisyrket är till sin natur utsatt. Polisförbundets krav på stöttande av utsatta poliser kan därför vara ett sätt att minska risken för att de negativa delarna av kårandan, medan den trygghet och yrkesstolthet som kan vara en garant för att poliserna ser allvarligt på sitt samhällsuppdrag.

Det P3 Fronts undersökning ändå visar är att de negativa delar finns. Och den visar att även poliser är människor, om än med en lång utbildning och ett särskilt uppdrag som sätter press på dem. Det är egentligen självklarheter, men det är värt att minnas i lagstiftningsarbetet, när befogenheter att övervaka, förbjuda maskering m.m. delas ut. Ibland räcker det inte med tillit till tjänstemännens självreglering.

Den statiska idyllen

PLANERING Poundbury tycks vara ett ganska otrevligt ställe. En gullig idyll utan planer att förändras. Idylliskt på ett medvetet sätt. Och just därför väldigt otrevligt.

Häromdagen hörde jag slutet på P1 Reporter-programmet Cute is not enough, ett program om Prins Charles planerade stad Poundbury. På samma sätt som den tema-stad som Disney låtit uppföra i USA, har Poundbury planerats för att uppfylla en viss dröm, ett visst mål. Stadsborna bor där på villkor att de inte gör några tydliga yttre förändringar från prinsens brittiska småstadsidyll.

Först verkar det gulligt, men snart börjar såväl lyssnaren som reportern inse vilket statiskt och hemskt liv det måste vara. Trottoarerna grusas så att inga inline-åkande ungdomar ska störa bilden. Målet är uppnått, och människorna får lära sig leva med det. Man börjar se att idyllen, den som det var på dengamlagodatiden, är ett sött turistmål, men en död levnadsmiljö.

Till slut blir reporterns beskrivning tyvärr plågsamt överpedagogisk, men den som lyssnat förstår känslan. Det duger det inte med en gullig förutbestämd utopi eller idyll, hur gullig den än må vara. Cute is not enough.

Privatisera arbetsförmedlingen(?)

ARBETSMARKNAD SACO-ekonomen Ossian Wennström vill privatisera arbetsförmedlingen, skriver tidningen Lag och Avtal.

- Sverige borde pröva att låta arbetsförmedlingen lägga ut delar av sin verksamhet på privata aktörer. Det har prövats i flera år i Storbritannien och resultatet är positivt. Även fackföreningsrörelsen tycker det är bra.

För oss som vill se en större mångfald bland arbetsförmedlarna är resultaten från England klart intressanta. Enligt SACO-ekonomens debattartikel har det förvisso funnits problem i utformningen av systemet (med kontraktstider), men även om Sverige skulle "importera" dessa har reformen på det stora hela tagits väl emot. Av sittande Labour-politiker, såväl som av TUC. För den fackföreningsrörelse som det talas om i citatet ovan är inte något engelskt JUSEK, utan är brittiska LO.

Akademikerfackets opinionsbildning fortsätter att glädja.

Darwin lever

KREATIONISM Det blir inget förbud mot evolutionsläran i serbiska skolor. Enligt BBC News
har en minister föreslagit att evolutionsläran bara skulle läras ut om kreationismen samtidigt fick ta plats i skolorna. Med tanke på dagens vederläggning av kreationismen är det otäckt att förslaget ens kom på tal.

Likhet inför lagen

RÄTTSFILOSOFI Förvånansvärt få har uppmärksammat det fallet "Joel" (eg. Jon Abbas) gav exempel på: Ojämlikhet inför lagen.

Tingsrätten tar i domen hänsyn till 22-åringens ogynnsamma uppväxtförhållanden. Han slapp livstids fängelse för mordet på Marcella Ahlberg, 15. Men 22-årige Jon Abbas har ändå ett mycket långt fängelsestraff framför sig - 14 år, beslutade Malmö tingsrätt på onsdagen.
            (Sydsvenskan)

Är uppväxtförhållanden verkligen något rätten bör ta hänsyn till? Det är ganska klart att man som politiker och medborgare bör ta hänsyn till den sociala bakgrunden till en del av brottsligheten (något som Liberala ungdomsförbundets gamle ordförande Fredrik Malmberg klokt påpekade vid sommarens kongress). Alltför många ropar idag på hårdare tag och försummar orsakerna.

Men efter att brottet begåtts, och den misstänkte hamnat i rättssystemet är det knappast lämpligt att en domstol - som i detta fall - försöker tolka personens bakgrund. Att det är väldigt svårt att bedöma någons bakgrund är ett skäl. Men principiellt handlar det om att likabehandling för likabehandlingens skull. Så länge som individer ska anses ha lika värde, vara lika myndiga och lika ansvariga för sina handlingar, bör deras bakgrund vara ointressant för rätten.

På statyer av (den romerska) rättens gudinna Justitia brukar hon avbildas med en ögonbindel. Det finns en anledning till det.

Triss

SPELMONOPOL Möjligtvis kunde någon stämma dem för renommésnyltning - Ladbrokes kallar sin nya internetlott för "Trippel", en anspelning på Svenska spels storsäljare "Triss". Men något annat? Det blir svårt, med tanke på att den nya reklamen kommer sändas från utlandet, och annonser tycks ligga i en legal gråzon efter frikännandet av Nerikes Allehandas chefredaktör. Och det är för väl.

Som jag skrivit om tidigare, ser spelpolitiken ut som en nästan ren finansiering åt föreningar (främst idrottsrörelse och regeringsparti), snarare än det motiverade sättet att ta udden av beroendeproblemen. Antalet samtal till hjälplinjen för spelberoende ökar, och regeringen tillsätter en vinstinriktad före detta riskkapitalist som VD för Svenska Spel. Den sociala motiveringen till regleringar av spelmarknaden finns fortfarande, men den moraliska grunden för dagens system - med restriktiv och högst selektiv tillståndsgivning - vittrar sönder snabbt.