"Lås enprocentsmålet. [...] Själva biståndsnivån är viktig, då frihandel i nuläget inte räcker som metod för att vare sig bygga upp Irak, ge bromsmediciner åt hiv-sjuka i södra Afrika eller hjälpa till med återuppbyggnaden efter tsunamin. Den största dödsorsaken i fattiga länder är i dag infektionssjukdomar. Samtidigt som det finns vacciner och kunskap för att bota eller förhindra sjukdomar fattas västvärldens politiska vilja och därmed pengar.Tidigare i somras biföll Moderata ungdomsförbundets stämma en proposition om biståndssänkningar, skriver förbundsordföranden i sin blogg:
Uppvärdera demokratimålet. Demokrati är en fundamental förutsättning för ett mänskligt samhälle och ökar möjligheterna att utradera fattigdomen. Det finns ett samband mellan demokrati och välstånd. Demokratier krigar inte med varandra och hungersnöd förekommer inte i fria stater, vilket bland andra Nobelpristagaren Amartaya Sen kraftfullt dokumenterat. FN:s utvecklingsprogram UNDP har också bekräftat att demokrati är det bästa medlet att bekämpa fattigdom, förtryck, ofrihet och terrorism. I dagens svenska bistånd drunknar lätt principer om mänskliga rättigheter och demokratisk styrning i fattigdomsperspektivet.
Demokratimålet bör uppvärderas och sättas i centrum. Största ansvaret för demokratisk utveckling ligger hos de fattiga länderna själva, men Sverige bör som givare ställa än högre krav på reformer för demokrati och mänskliga rättigheter på mottagarländer.
Inga biståndspengar till militära insatser."
(mina markeringar)
Huvuddragen i propositionen var att kapitalism och marknadsekonomi är överlägset ekonomisk centralstyrning föratt lyfta tredje världen ur fattigdom, samt att det statliga biståndet kraftigt ska minskas (det finns inget signifikant samband mellan bistånd och tillväxt).Förmodligen hade de läst rapporten "Överhettning i biståndsbranschen" [PDF] (en pessimistisk och läsvärd Timbro-rapport) och dragit generella slutsatser. Men att kräva statliga biståndssänkningar på grund av tidigare felsatsningar av olika slag - satsningar på socialistiska regimer, teoretiskt felaktiga satsningar, illa uppföljt och kravlöst bistånd etc - är något av att slänga ut barnet med badvattnet. Svenska skolor hade - liksom biståndet - fungerat bättre efter åratal av liberalt styre, men det betyder inte att man ska kampanja för att avskaffa skolorna.
Tvärtom kan resurserna - om de används rätt - komma till god användning. I Economists projekt Copenhagen Consensus lät man experter på olika områden fokusera på att hitta de mest effektiva sätten att använda bistånd. Vinnaren var inte det matbistånd många TV-tittande politiker skulle tänka på spontant, utan en satsning på HIV/AIDS-bekämpning. För 27 miljarder US-dollar skulle man enligt forskarpanelen kunna rädda 30 miljoner människor från att infekteras med HIV (över 8 år). Det är självklart ett tankeexperiment. Men kombinera de möjligheter den typen av biståndsprojekt ger för frihet och utveckling, med riktiga krav på frihandel, byråkratireformer och demokrati, och man har något ganska hoppingivande.
Att tro att allt bistånd alltid är bra för mottagarländerna håller inte, liksom att bara stirra på procentsatser utan att göra prioriteringar (det visar såväl erfarenheten som Timbro-rapporten). Att ställa krav på mottagarländerna är i högsta grad att bry sig. Men att säga att biståndet (av biståndsskäl) generellt bör sänkas håller inte heller. Dagens dndebattare av Ohlsson (Folkpartiet Liberalernas biståndspolitiska talesman) och Alf Svensson bör läsas, inte minst på Muf-kansliet. För, som Economist lite raljant skrev [pwd] i sin huvudledare för några nummer sedan:
The aid sceptics—some of them veterans of the industry, their palms calloused from many previous bouts of hand-wringing over Africa—have all the best lines in the debate. Everything has been seen before, they say, nothing has worked. But what do they mean precisely? Do they mean that the World Health Organisation should abandon its efforts to put 3m HIV-carriers on anti-retroviral therapies? Perhaps those already on the drugs should hand them back, lest they succumb to “dependency”. Should Merck stop donating its drug, ivermectin, to potential victims of riverblindness? Let Togo reinvent the drug itself! Perhaps, in the name of self-reliance, Tanzania's government should stop giving pregnant women vouchers to buy mosquito nets. Get sewing, ladies!
No one should be naive about aid. It cannot make poverty history, and it can do harm. But to say that nothing works is wrong. Cynicism is only the most common form of naivety.
