Staten och kapitalet

ANSVARSFÖRDELNING Civilekonomen Fredrik Ljungs fall sätter fingret på frågan om vårt ansvar för våra medmänniskor. Ljung berättar i Aftonbladet hur han under den välpolerade finansanalytiker-ytan drack mer och mer, gick ned sig och blev alkoholist. Varje gång jobbet hade pubkväll följde han med, och när han arbetat färdigt för dagen (ofta vid midnatt) gick han ut och tog en öl. Han förlorade vänner, flickvän och till slut uppmanade arbetsgivaren honom att säga upp sig. Nu tycker han att arbetsgivaren ska ta ansvar.

Som den omdebatterade Alkoholkommitténs reklamfilmer visar, är dagens alkoholist inte nödvändigtvis mannen på parkbänken. Det gör det svårare att upptäcka och identifiera problemet. Här har vi alla ett ansvar. Rent praktiskt kan det handla om att ta det lugnt med pubkvällar efter jobbet, eller att prata med kollegan. Det är ett ansvar och en solidaritet som inte kan kanaliseras via en välfärdsstat.

Men denna medmänsklighet innebär inte att man kan skuldbelägga och straffa den som inte försöker. Det handlar om ett förhållningssätt, inte en plikt som kan backas av en lag. Därför är det konstigt att lägga ansvaret för den anställdes alkoholism på arbetsgivaren. Precis som i arbetsmiljöfrågorna sägs det att alla – anställda, chefer, arbetsgivare och fack – har ett gemensamt ansvar för arbetsmiljön. Men i slutändan är det arbetsgivaren som får böta.

Arbetsmiljön kan arbetsgivaren förändra. Men vilka redskap får arbetsgivaren när det gäller alkoholism? Tvångsvård? Och bör, förresten, en arbetsgivare få statens befogenheter i den frågan? Det är nog få som vill se ett samhälle där allt fler av samhällets skyldigheter och möjligheter läggs på arbetsgivaren. Gemenskap på jobbet i all ära, men att från statlig sida sträcka ut arbetsgivarens ansvar till privatlivet kan skapa osunda arbetsmiljöer.

Samma problem finns med sjuklöneveckorna. Idag betalar arbetsgivaren de första 20 dagarnas frånvaro, både genom minskad produktion och genom sjuklönen. Det finns självklart företag som sliter ut sina anställda, och som inte borde belasta skattebetalarna med en kostnad som de borde betala. Men anledningarna till sjukfrånvaron är mer sammansatta en så.

Resultatet riskerar dessutom bli en utsortering av arbetstagare som tillhör en grupp som ofta är sjukskriven, och därför statistiskt sett innebär en större ekonomisk risk för arbetsgivaren. Det är samma fenomen som leder till att kvinnor anses vara en risk, eftersom de förväntas ta hand om eventuella barn. Då blir det lätt så att någon annan blir anställd.

Detta är inte bara ett individuellt problem, utan också ett hot mot en av grundtankarna med den generella välfärden; principen att socialförsäkringarna ska betalas gemensamt för att individerna inte ska få betala mer för att de tillhör en riskgrupp.

Om arbetsplatsen droppar av akrylamid, ska arbetsgivaren betala för sig. Om anställda blir alkoholister för att de försöker fly från en stressig livssituationen, kan inte hela ansvaret läggas på jobbet. Staten får inte lägga ansvaret på kapitalet.