Wednesday, November 22, 2006

Metallbasen klarsynt om politiska strejker

– Jag ogillar deras a-kasseförslag lika mycket i dag som förut. Men de gick till val på det här förslaget och vann valet. Det måste vi respektera.

Egentligen handlar DA-intervjun med IF Metallordföranden Stefan Löfven mest om avtalsrörelsen, närmast om Transports lågmälda och sakliga uttalanden om fjäsk för kapitalet. Men det han har att säga om politiska strejker är värt att citera i sin helhet (min fetstil av de mer och mindre anmärkningsvärda frågorna):
De som vill ha politisk strejk hänvisar till att regeringen för en arbetarfientlig politik. Är inte det skäl nog?

– Vänd på resonemanget och säg att vi vunnit valet och fattar beslut som andra inte gillar. Ska de ha rätt att obstruera det beslutet då? Nej, demokratin måste respekteras.

– Demokratin ska skyddas. Vi arbetare om några har glädje av demokratin, andra kan klara sig utan den.

Innebär det att du aldrig kan tänka dig en politisk strejk?

– Jovisst, men bara då våra fackliga rättigheter är hotade. Nu vill regeringen driva igenom ett dåligt förslag, men det förhindrar inte våra möjligheter att jobba fackligt. Därför bör vi inte genomdriva en politisk strejk.

Precis. Det är svårt att veta hur brett han tolkar "våra möjligheter att jobba fackligt". Och mediedebatten just nu tär kanske på förtroendet. Men annars är det precis den typen av perspektivställare som behövs i debatten om strejkerna kring a-kasseförslagen.

----
Andra bloggar om: , , , , ,

Sena spekulationer kring botar och den materiella knapphetens avskaffande

Såg hos NewScientist att Second Life-spelvärlden invaderats av självkopierande magiska ringar och en kopieringsbot. Det återuppväcker en del gamla frågor om kopieringen, och såklart om vad som händer när den kapitalistiska staten söndervittrat.

Det hela grundar sig i att användarna i världen kan skapa egna saker, inom vissa ramar. Det hade varit möjligt för spelkonstruktörerna att lägga in ett skydd mot självreplikerande saker, men man har valt att lita på användarna. Det är i sig lite intressant att man gör det, men utöver det (och det faktum att NewScientist i använder ett 80-talsuttryck som den ärkekonservative teknofoben Prins Charles återuppväckt) är det först i de sista styckena man hittar något. Det handlar om hur möjligheten att skapa objektskapande (och trafikavlyssnande) objekt förutspås påverka ekonomins struktur:
The incident follows a more controversial episode within Second Life – the release of a program called CopyBot, which can be used to copy any in-world object. CopyBot bypasses the game's in-built copy controls, analysing network communications in order to gather the information needed to replicate an object. As some users make money by selling virtual objects within Second Life, [Aimee] Weber says this program could transform the economy of Second Life from being based on objects to focussing on services.

Jag känner inte till denna Weber, men det låter som en ganska rimlig tolkning, i vart fall om SL varit en verklig värld. Vad det medför för SL:s utbud av objekt kan bli intressant att studera. Min gissning är att man lägger ned en relativt sett lägre arbetsinsats för att skapa saker i SL-världen än man hade gjort på motsvarande kommersiella program eller medieproduktioner i den verkliga världen. Och att man samtidigt sätter ett lägre värde på att det skyddas där än utanför. Men graden av innovation i saker som inte direkt konsumeras kan mycket väl påverkas i den riktning Weber talar om.

En mer intressant variant än CopyBot (CB) hade varit om kopieringsmekanismen bara fungerade för innehavaren av ett objekt. Vad jag förstått kunde CB tolka och spara ned trafik användaren kunde avlyssna. Det nya tänkta programmet - låt oss kalla det BeckerBot (BB) - skulle bara kunna kopiera ett objekt ens figur har i sin ägo ("ägo"), men utan några andra begränsningar. Hur skulle handelsmönstren och de olika marknaderna påverkas av en sådan sak? En gissning är att världen skulle splittras i färre, mindre effektiva marknader, i takt med att skillnaden mellan nya och gamla användare ökar. Om världen är så stor att alla inte känner alla, riskerar en sak främst att överlåtas till någon som man har förtroende för inte kommer kopiera upp den. Med lite reservation för vilken sorts sak det handlar om, såklart (reklam är ett självklart undantag). Hur som helst skulle den teknisk-rättsliga BB-innovationen få en del strukturella effekter.

Men åter till rubriken. Givet att den materiella knappheten avskaffats, vad händer då? Vad skulle en verklighetens CopyBot (som då inte kan kopiera människor eller pengar) göra med ekonomierna? Skulle människorna vara nöjda med varje given uppsättning saker och behovstillfredsställelser? Alla nöjda med den mat de kopierat sig, användande de datorer (anno 2006) de sitter med, och användande de mediciner som finns? Det betvivlar jag. Förutsägelsen för spelvärlden, där man inte ens är fysiskt bunden, låter inte helt orimlig. Så vad skulle komma efter knapphetens upphörande (och statens söndervittrande)? Med ganska stor säkerhet, kanske man skulle kunna säga... knapphet.

(Någon skulle här kunna invända att det är fel att anta att folk inte kommer vara helt nöjda med sin situation eller med hur världen ser ut, när man samtidigt antar att knapphet som sådan kan avskaffas. Det är sant att de två sakerna är svåra att förena. Vilken av premisserna som ska bort lämnas upp till läsaren att bestämma.)

---
Andra bloggar om: , second life, copybot, , institutioner, Marx

Se även:
Economist (060928) - Living a Second Life
Reuters (061114) - Outcry as copybot threatens copy protection
Libertarian in Room 101 hade en gång i tiden ett inlägg där vi debatterade spelvärldar, simuleringar och dynamik. Om någon kan hitta det i WaybackMachine el dyl, säg till.

Monday, November 20, 2006

Absolut abortförbud (nr 5)

Igår trädde lagen i kraft, och Nicaragua blev det femte landet i världen med absolut abortförbud. Tidigare har man bara förnekat kvinnan den bestämmanderätten i snudd på alla situationer. Med den nya lagen riskerar såväl kvinnan som läkaren som genomför aborten upp till sex års fängelse även om kvinnan riskerat att dö om man inte genomförde aborten, eller om graviditeten var följden av en våldtäkt.

Inte så att abortturismen (bl a omnämnd i Guardian) kommer minska genom förslaget. Inte så att det kommer minska antalet illegala, nog ofta osäkra, aborter. Enligt en uppskattning citerad i LA Times utfördes 32 000 sådana i Nicaragua förra året. Ville man göra det säkrare, vore det bättre att gå motsatt väg. Men här handlar det om att ta bort ett undantag, att täppa till ett kryphål som riskerar att överutnyttjas. En extremt snäv undantagsregel som LA Times skriver har utnyttjats av 24 (tjugofyra) kvinnor de senaste tre åren.

Det som känns minst sympatiskt i det hela är vad ett sådant förslag kan säga om det politiska klimatet. Många som anser att abort i grund och botten är moraliskt förkastligt brukar kunna acceptera undantag i just våldtäktsfallen, och där ett förbud vore livshotande. Att förbudet antogs med röstetalen 52-0 i nationalförsamlingen, och att den nyvalde presidenten svängt till förmån för förslaget, antyder nog ganska otrevliga saker om opinionen.

Den till synes enda ljuspunkten (och här får någon latinamerikakunnig gärna komplettera) verkar vara att inte alla ursprungsförslagen gick igenom. Då hade straffskalan gått upp till 30 års fängelse. Finns månne någon Nicaraguansk gren av "papperskonspirationen" Arena berättat om?

----
Andra bloggar om: abort, politik, nicaragua, mänskliga rättigheter
Pingat på intressant.se

Lite om juche-konst, Putin-musik (och WarGames)

  • Man spelar inte jazz i Nordkorea. Punkt.

    I förra Godmorgon världen sändes en intervju med en f d chefspianist [rm] vid Pyongyangs nationella kulturorkester, som flytt ett privilegierat liv i Nordkorea när ramarna för hans konstutövning blev alltför trånga. Till exempel berättar han för SR-korrespondenten Nils Horner att han när man en gång upptäckte honom spelandes "fel" musik fick skriva en tio sidors förklaring och avbön. Hans kolleger håller hög klass, men deras konstnärliga frihet kvävs och musiken begränsas till hyllningssånger till Kim Jong-Il. En bild liknande den i artikeln "Art under control in North Korea", om Juche-konsten. Tvivel och kritik i målningarna tycks vara lika stort som jazz (och Sjtostakovitj). Leve revolutionen och den store ledaren.


  • En något annorlunda fråga: Efter Putins våldtäktsuttalanden (och den tämligen sorgliga ursäkten; "Sometimes translation from Russian into English does not reflect the essence of a joke.”) kom jag att tänka på en propagandalåt. Är det någon som kommer ihåg Takogo kak Putin ("En sådan [man] som Putin")? Musikaliskt är denna versions närmsta medtävlare "Boten Anna", men texten och bakgrundshistorien gör det lite mörkare och lite mer fascinerande. Fjodor Lukjanov beskrev det hela så här i Axess:
    Låten blev genast en succé. Presidenten framställs som en riktig sexsymbol: en man som sportar, visar respekt för kvinnor, älskar sin käraste och som inte dricker. Detta är en drömfigur i ett samhälle som totalt domineras av män, men där den genomsnittlige mannen missbrukar alkohol och är oförmögen att försörja sin familj.


  • Klassikern WarGames får en uppföljare. Wired-bloggen 27B Stroke 6 skriver lagom entusiastiskt att "At least they didn't call it WarGames 2.0.", men varumärket är oemotståndligt. How about a nice game of chess?


  • ---
    Andra bloggar om: politik, Putin, Pojusjtjie Vmeste, Nordkorea, Wargames, Ryssland

    Monday, November 06, 2006

    Motorsågsmassakern, och när medel söker nya mål

    Det finns ett samband mellan Motorsågsmassakern och förra veckans nyhet om ungdomars internetanvändning. Faktiskt ett ganska direkt sådant. I dagens VK uppmärksammar jag hur en kommitté som inträttades för att hantera en snart 20-årig opinion har överlevt till idag, om än med lite förändrade uppgifter.
    Efter två departementsskrivelser och en offentlig utredning hade man svaret. "Statens råd mot skadliga våldsskildringar". En kommitté som skulle tillmötesgå opinionen bildades, och fick bland annat till uppgift att informera, samordna, utbilda och (som de skriver) "bygga upp förmågan hos konsumenterna att själva hantera medieutbudet". Det som var kvar av videovåldsdebatten dog ut.

    Det var 16 år sedan. Debatten ebbade ut, men rådet levde kvar, knöts in i ett EU-projekt, gav ut skrifter och höll kontaktnäten vid liv. Häromåret döptes det om till Medierådet.

    Lite ytligt, torrt och statsnerdigt, men ett fall som nog skulle uppskattats av Sir Humphrey.

    ---
    Den intresserade kan se hur rådets uppgifter utvecklats i direktiven 1990:40, 1998:110 och 2003:75. Rådets egna historik innehåller också en del information, men det är förvånansvärt tunt med rixlex-data. Österbergcitatet i krönikan finns i Statskontorets småskrift Förvaltningens byggstenar [pdf].

    Andra bloggar om: politik, byråkrati, förvaltning, medierådet

    Se även:

    bronenosets - Byråkratin och omgivningen.

    Varför mördaren inte bör avrättas (del II)

    Så dömdes Saddam till döden för första gången sedan hans regim föll. Om moratoriet mot avrättningar mot förmodan skulle inträda, lär det inte bli den sista. Gudmundsson ställer frågan om det är rätt, och svarar sedan ja (men bara för denna gång). Precis som Ingerö och Johanna är jag mer skeptisk. Det finns det många skäl att vara.

    Att Saddam får genomgå domstolsprocess efter domstolsprocess där han ställs till svars för sina brott kan vara bra för offrens anhöriga, för Iraks framtid och för historien. Det kan kännas hårt för de som fått sina familjer utplånade att se honom överleva till ännu en rättegång. Men ett framtida Saddam-fritt Irak som gryende rättsstat får en bra offentlig invigning i och med att den före detta diktatorn och massmördaren prövas. Och att man kan se honom fängslad, påminnas om att det är en ny tid.

    På ett mer allmänt plan är det värt att minnas vad dödsstraffet innebär. Det gör inte brottet ogjort, empiriskt har det inte visat sig ha den bästa av avskräckningseffekter, och det innebär (per definition) att man irreversibelt avslutar någons liv. Just den sista kränkningen är värd att minnas. Att en domstol med den osäkerhet den innefattar ska få utdöma ett sådant straff känns inte helt rätt.

    Men hur ska man göra med fall där det faktiskt finns erkännanden och vad man kan tycka är överväldigande bevisning (som Erixon hänvisar till)? Jag skulle säga att man går tillbaka och ser på själva regeln. Ska man ge domstolen den rätten bara för att man säger att det är jättejättesäkert i just det här fallet? Som jag formulerade det innan Saddam-rättegångarna, för två år sedan:
    I fallet Saddam ställs frågan på sin spets. Hans underskrift finns på mången avrättningsorder, och han medger med stolthet att han angrep Kuwait – något annat hade varit otänkbart. Vad gör man i ett fall med så överväldigande bevisning?

    Men hur omfattande bevisningen är i ett enskilt fall är egentligen ointressant. Ingen domstol menar någonsin att den avrättat någon baserat på en otillräcklig bevisning. Att det ändå kan hända - och händer - är en av grunderna för att avvisa dödsstraffet.

    Om Irak ska bli en rättsstat, måste samma lagar gälla för den överbevisade massmördaren som för andra mordmisstänkta. Samma rätt till liv måste gälla. Att inte fler trovärdiga debattörer (sådana som inte håller med Saddam när han säger att Bush är en större skurk) än Birgitta Ohlsson framhållit detta är sorgligt. Fler borde inse att man inte försvarar massmördaren när man kritiserar dödsstraffet.

    Den eminente bloggaren Gudmundson har andra argument för avrättning, om varför man bör göra undantag i just det här fallet. Detta ska betraktas som en krigssituation, och om Saddam får leva utgör han ett hot. Jag skulle hävda att man måste sätta in Hussein-rättegångarna i ett rättsligt sammanhang, och inom rättegångens ramar. Annars skulle man i ett brottsmål kunna acceptera en dödsdom pga potentiell farlighet, även om inget konkret brott hade begåtts. För att travestera g:s rubrik: rättegångssalen är inte ett slagfält.

    Visst har resonemanget en styrka (även för den mindre realpolitiskt lagde). Man tar hänsyn till situationen och förtroendet för rätten. Dessutom har man inte det vanliga hämndförsvaret, utan skiljer på varför han ska straffas, och vad man vill med straffet (vad jag minns hade Rawls ett vältaligt försvar för detta i texten "two concepts of justice", som i och för sig talade mot öga-för-öga-rättvisa i stil med dödsstraff).

    Samtidigt ser jag (en obildad ekonom) spontant att det finns en hel del saker (utöver slutsatsen, som Gudmundson i alla andra fall skulle hålla med om var felaktig) som förtjänar att diskuteras i resonemanget.

    1. För det första krävs som sagt var ett krig, att Hussein genom att vara vid liv utgör ett hot mot ordningen, och att man saknar ambitionen till en normal rättsstat i det här fallet.
    2. För det andra skulle resonemanget draget till sin spets egentligen inte ta hänsyn till vad Hussein begått för brott (eller om han alls begått något brott). Om en man som enligt ryktet är Usama bin Ladins andreman ställdes inför rätta för att han kört mot rött, skulle man enligt denna doktrin strikt taget kunna döma honom till döden.
    3. För det tredje måste lagen som han dömdes utifrån ta hänsyn till möjliga framtida hot. Ska detta vara ett hot knutet till folkmordsbrottet (som när man sätter mördare i fängelse på X år för att hålla dem från gatan), eller till person? Det sistnämnda kan skapa stora ojämlikheter i dömandet. Sedan är frågan vad man ska lägga i hotbegreppet. Om diktatorns överlevnad skänker hopp åt terrorister, är det ett hot? Om han kan fritas och leda motstånd? Om - för att ta ett motsatt exempel - arga folkmassor hotar att storma domstolen för att själva få ta itu med honom, är det ett hot att ta hänsyn till (skolboksexemplet på utilitarism, men med det tillägget att Saddam faktiskt har dömts)?
    4. Om man accepterar det militära hotresonemanget hela vägen, och menar att han därför inte kan sättas i fängelse, varför ska man inte acceptera dödsstraffet och den kränkning det innebär i allmänhet? I fall som t ex rör pedofiler finns väl (vad jag hört) såväl hög återfallsrisk och stora risker för lynchjustis.

    Har inte funderat igenom vilka följder alla punkterna får på alla områden, och vill betona att det mest är spontana tankar. Men jag tycker ändå att det mesta pekar i en ganska tydlig riktning. Det hela faller i slutänden tillbaka på frågan om staten alls bör ha dödande som rättspåföljd. Och det bör den inte.

    Jag har inga svårigheter att förstå varför man kan vilja se Saddam Hussein avrättad (och ja, man kan försöka förstå något utan att förespråka det). Han var en brutal diktator och folkmördare. Men det är i precis de här extremfallen som principerna prövas. Och inte ens här tycker jag att man bör acceptera dödsstraffet som rättslig påföljd. Sätt Hussein i fängelse för resten av hans liv.

    Detta inlägg är pingat på intressant.se.
    Bloggar om: saddam hussein, hussein, dödsstraff, dödsstraffet.