Tuesday, June 22, 2004

Orakelsvar önskas

FOLKOMRÖSTNINGAR Det är inte ofta jag säger det, men det är tur för Sverige att Göran Persson finns. För med en annan s-ledare skulle det finnas en risk att den bekväma folkomröstningsvägen vann mark.

Problemet med folkomröstningar är att de verkar så tilltalande. Att “låta folket bestämma” är en bekväm lösning för den som inte vill riskera att splittra riksdagsgrupp eller parti, och hellre lämpar över frågan på folket än att ta ansvar.

När ingen behöver ta ställning riskerar det att bli som i Kalifornien, USA. Där har folkomröstningar - som var och en för sig kan ha verkat vettiga – nu bakbundit politikerna till den grad att 70% av budgeten är öronmärkt. Vilket ansvar kan egentligen utkrävas från politiker som förvandlats till administratörer? Då är ett representativt system att föredra.

Det finns självklart frågor som passar sådana system illa. I Sverige handlar det om partisplittrande frågor som kärnkraften och EU. Det var därför vettigt att hålla en folkomröstning inför EU-inträdet, och att riksdagen först därefter har satt sig in i de olika stegen i utvecklingen. Det är en lösning som fungerat hittills.

Men den ordningen skulle kullkastas av en folkomröstning. En omröstning om EU:s nya grundlag riskerar att handla om annat än bara “nyheterna”. Partier som Junilistan försöker redan skrämmas med att förordningar kommer ställas över svensk lag, något som faktiskt redan gäller. Med sådana oklara besked i debatten kommer frågorna hopa sig efter omröstningen: Vad trodde väljarna egentligen att de röstade om?

En saklig diskussion och omröstning om de nyheter som tillkommit kunde ha varit välgörande. Det hade förankrat konstitutionen tydligare, och gjort medborgarna mer delaktiga. Men, som den s-märkte statsvetaren Olof Ruin skrev på DN debatt, skulle ett sådant val mest blivit svårtolkat och otydligt. Och det är inte ärligt att låta folket välja mellan orakelsvar som sedan kommer sönderanalyseras och tolkas politiskt. En folkomröstning skulle göra debatten mer skada än nytta.

Saturday, June 19, 2004

Regnkläder lagliga(!)

DEMONSTRATIONSFRIHET Det ligger något ironiskt i att frågan om ett förbud mot att demonstrera maskerad dök upp precis när EM-yran precis skulle bryta ut. Hade det ursprungliga lagförslaget gått igenom hade fotbollsfans med ansiktet målat i svenska flaggans färger nämligen betraktats som förbrytare, som Justitieombudsmannen påpekade i sitt remissvar.

Rädslan för vandalisering är legitim. Varken regering eller opposition vill riskera ännu ett tillfälle som kravallerna vid EU-toppmötet i Göteborg 2001. Då glittrade Avenyn av krossat glas, och en våldsam minoritet av demonstranterna slogs mot polisen med hjälp av gatsten och andra tillhyggen.

Med ett maskeringsförbud hade nog vissa huliganer tänkt till en extra gång innan de begick brotten. Man kan inte hymla med att det skulle kunna ge polisen möjlighet att hindra en del vandaler och våldsverkare innan de begått sina dåd.

Men när ansiktsmålning riskerar att förbjudas, borde varningsklockorna börja ringa hos de flesta. Det finns vissa tydliga skäl för att folk vill maskera sig, som en demonstrerande flyktings rädsla för att familjen i hemlandet ska straffas, eller viljan att (som på valdagen) få säga sin mening utan att kunna få den registrerad. Men i grund och botten är klädval inte något som man ska behöva motivera.

Polisen kan idag hindra demonstrationer om det finns risk för upplopp, och kanske borde detsamma gälla klädesval. Men då måste det vara ett väldigt stort hot som avvärjs. Och i praktiken är det, som JO visar, tveksamt om maskeringsförbudet skulle ge en sådan tydlig vinst.

Justitieministern kan tänka sig att låta medborgarna bära slöja om de är muslimer och sydväst om det regnar. I vissa fall ska polisen till och med kunna tillåta maskering.

Men de förbehållen gör inte att man, som regeringen, kan säga att förslaget “stärker demonstrationsfriheten”. Samarbetspartierna har förstått det. Tyvärr finns det nog andra som alltför gärna hjälper regeringen ta bort rätten att dölja ansiktet bakom en halsduk.

Thursday, June 17, 2004

Idolporträtt med fel verkan

IDEOLOGISK REKLAM I onsdags kunde man, för ovanlighetens skull, läsa ett småkäckt idolporträtt över John D Rockefeller på annonsplats i DN. Systembolaget hade betalat 1.9 milj. kr för att få berätta om hur den gamle kapitalisten upptäckte poängen med monopol på alkoholförsäljning. Under rubriken “Hej alla nyliberala!” berättades att Rockefeller med insikt om kraften i fria marknader, såg att man nog kunde minska de problem som alkoholen orsakade genom att ta bort vinstintresset från branschen.

Det är inte självklart att statliga bolag ska få använda sig av så politisk marknadsföring. Risken är att en sittande regering utnyttjar det allmännas resurser ännu mer för att bedriva kampanjer som bara gynnar dem. Samtidigt innebär varje form av annonsering från det offentliga ett gynnande. Vägverket lägger pengar på skyltar för att visa yrkesförare hur viktigt det är att följa en tvingande bilbälteslag, och det finns nog inget landsting som har informationsbroschyrer som baktalar den politik som förs. Även om man förespråkar en restriktiv tolkning, kommer man inte från att det blir en gränsdragning.

När Systembolaget informerar om varför man för dagens alkoholpolitik, är det en politisk handling. Men när monopolet stöds av fp, c, mp, kd, s och v är det svårt att tala om en partipolitisering. Och när Systembolaget alltid har haft som syfte att spela en roll i samhället, är det egentligen mer rättvisande att jämföra deras annonser med politisk annonsering och information från t.ex. Mobilisering mot narkotika, en annan satsning med brett stöd i riksdagen.

Problemet med den löjligt dyra annonsen är att Systembolaget tagit sig ideologiska friheter. Det korta och välformulerade budskap som de kunde föra fram, riskerar att försvinna bakom en nidbild av nyliberaler som storföretagarnas okritiska vänner. Och den retoriska gliringen åt kapitalister ger en känsla av att annonsen är en blinkning från SSU snarare än Systembolaget.

Den typen av ideologiska utvikningar ligger inte i monopolets uppdrag, och tär på dess trovärdighet. Det ger motståndarna ett tillfälle att vinna poäng på internetkampanjer och radioframträdanden. Så man får hoppas att lördagens annons fyller sitt syfte bättre. Om den inte kan dras tillbaka. Vilket ju vore det bästa.

Tuesday, June 15, 2004

Ett litet steg från bruksorten

DEMOKRATI Efter ännu en kritisk artikel hade måttet blivit rågat. LO-ombudsmannen Olle Sahlström hade gått för långt i sin kritik av socialdemokratin, och hade öppet efterlyst att det facklig-politiska samarbetet bröts upp. “Alla måste vara lojala mot de beslut vi har fattat” sade LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin. Och så var det med den saken.

Precis som i Sahlströms böcker och artiklar är det en ganska auktoritär bild av partiet som träder fram. I en passage om en lokal partiordförande beskriver Sahlström det träffande som att

“Det var inte kollektivism i största allmänhet. Det var inte heller en särskilt proletär eller socialistisk kollektivism. Det var bruksortens hierarkiskt ordnade och på tätt sammanflätade korporationer byggda kollektiv. Det var kollektiv i vilka tal om individens röst, samvete och rättigheter betraktades som liberalt kärringpjosk och ömhudat känslodravel. “

Det är till Sahlströms böcker tanken vandrar när man läser EP-kandidaten Anna Hedhs (s) hemsida. Mitt bland allt personvals-materialet, står det nämligen att ingen i kampanjledningen är för personvalssystemet.

Detta från en kandidat som, stödd på de mer aggressiva EU-motståndarna bland LO-facken – Handels och Transport – nu tycks kryssa sig in i Europaparlamentet. Partiet placerade henne på plats 31 på listan, men några tusen väljare lyfte henne till tredje plats. “Det är”, skriver hon, “helt enkelt upp till väljarna att underkänna den kandidatordning som gjorts upp av partiets inre kretsar.”.

Det låter tilltalande. Samtidigt är allt inte så självklart bra med kryssandet. Insatta människor kan få stå tillbaka för glättade budskap. Men efter ett val med slogans som “Människan före marknaden”, känns det inte nödvändigtvis som att hotet kommer från personvalen. Och det personvalet sätter fingret på är grundfrågan i demokratin – om ett till synes lättförfört folk ska få välja sina styrande.

Uppenbarligen anser personvalskandidaten Anna Hedh det. Så hur kan hon, som nu vill bryta sig ur partiets rangordning, ogilla personvalet? Det finns ju inget personval a la carte, som tillåter att hon, men ingen annan, kan ta sig fram.

Kanske måste man gå tillbaka till Sahlströms bruksort för att hitta svaret. Det finns de som är fast i ett tänkande där individens röst anses vara kärringpjosk. När en sådan politiker använder sig av en personvalskampanj är det ett pedagogiskt framsteg. Hon må vara traditionalist och slaviskt partilojal efter valet, men Anna Hedh har nog gjort demokratin en tjänst.

Thursday, June 10, 2004

Tsar mest till namnet

POLISSAMARBETE De gamla tsarerna hade i grunden två sätt att styra. Det första var att spela ut självständiga adelsmän mot varandra. Det andra var att ta ett försöka ta starkt grepp om alla. För den man som utsetts till “EU:s enväldige terrortsar” blir det en svår balansgång – ska han samordna nationella polisstyrkor eller försöka bygga en övernationell antiterrorverksamhet?

I dagens DN-intervju klargjorde "tsaren", Gijs de Vires, att det handlar det om samordning snarare än en fullfjädrad federal antiterrorpolis. Det må kanske vara mest realistiska valet, men det är inte nödvändigtvis det bästa.

För inte så länge sedan genomfördes en samordnad razzia, efter att spanska åklagare bett italiensk polis om hjälp. Femton män, däribland den man som tros vara hjärnan bakom tågsprängningen i Madrid den 11 mars, greps.

Med mer samarbete kan sådana aktioner självklart bli mer effektiva och kraftfulla. Men att tillslaget varit såpass effektivt och lyckosamt, visar trots allt att EU inte är den lamslagna union som den ibland utmålas som.

Men europeisk polis får inte bara vara kraftfull. Risken med en alltför självständig polis är att man i strävan efter rättstrygghet och effektivitet urholkar rättssäkerheten. Den starkaste motkraft som finns mot den typen av guantanamoisering ligger i en stark demokratisk kontroll och insyn.

Om EU:s nya grundlag godkänns kommer granskningen av Europol att förtydligas. Att parlamentens insyn ökar är ett grundläggande krav både för den som vill se ett mellanstatligt samarbete, och för den på sikt inser att det finns poänger med en gemensam polis som kan arbeta mot multinationella ligor och terrorister.

Men tills Europaparlamentet ökat sin demokratiska förankring och blivit den kontrollmakt som behövs, är det bäst att hålla Europol på samarbetsstadiet. Gijs de Vires och hans kolleger i Europol får finna sig i att vara tsarer mest till namnet.

Wednesday, June 09, 2004

Varken Gud eller Pär Nuder

VÄRDENEUTRALITET Skolavslutning i Örelundsskolan. Eleverna står uppklädda på skolgården och sjunger några verser ur “Den blomstertid”. Ettorna sjunger med så bra som ettor kan. Föräldrarna ser rörda på.

En ganska normal sommaravslutning, som ändå tycks ha väckt stor uppståndelse i bygden. Rektorn Agnetha Eliasson valde nämligen att hålla avslutningen utanför kyrkan, mot en majoritet av föräldrarnas vilja. I Borås tidning frågade en elev retoriskt “Är det här demokrati?”.

Den enkla lösningen skulle vara att underkänna hela frågan. Örelundsskolan bör självklart, som rektorn påpekade, lyda de demokratiskt fastlagda riktlinjer som talar mot kyrkliga avslutningar med präst.

Men det är mer intressant att fråga sig vilken typ av fostran som skolan över huvud taget bör tillhandahålla i en modern demokrati. Det mest tilltalande vore en skola som bara ägnar sig åt rena ämneskunskaper, och inte regleras åsiktsmässigt. Samtidigt vore det märkligt om en skola inte skulle stå för människors lika värde, eller accepterade att mord är ett bra sätt att lösa konflikter. Att vissa värderingar skrivs in i läroplanen är därför oundvikligt.

Men när man börjar lägga till typiskt privata ställningstaganden som religion eller politisk övertygelse är man ute på hal is. Det den offentliga skolan kan göra är att visa upp de olika alternativ som finns och göra det lätt för eleverna att bilda sig en egen uppfattning. Att på Rosseauskt vis säga att minoriteten ska rätta sig för folkviljan – oavsett om det gäller att döpa sig eller skaffa partibok - är mindre tilltalande. Genom att förutsätta en viss åsikt, dämpas den nödvändiga debatten.

I det ljuset är det märkligt att de som ofta hyllar det “organiska” framväxandet av kulturer och åsikter – konservativa, såsom Östgöta Correspondenten - kan försvara kristna skolavslutningar med att de är missnöjda med “avkristnandet” av Sverige. Rågången mellan skola och religiösa och politiska åsikter ska självklart vara tydlig. Skolbarn ska varken tvingas lyssna på Guds eller Pär Nuders förkunnelse.

Tuesday, June 08, 2004

Sociala skäl i skymundan (debattkrönika)

ARBETSKRAFTSINVANDRING Fri invandring har i många kretsar varit enbart en from idealistisk förhoppning. Om debatten om övergångsregler och sjukvård i Europa visat något, är det att man någonstans måste dra en gräns för vad och vilka som välfärdsstaten ska omfatta. När det kommer till arbetskraftsinvandring har det i vissa kretsar varit ett fult ord, och har lättvindigt kunnat viftas bort som människofientlig idealism.

I senaste Arena skrider redaktören Per Wirtén till försvar för den fria invandringen med pragmatiska argument som hörs alltför sällan. Det fri invandring skulle innebära för den svarta arbetskraft som idag lever rättslös i Europa kan inte underskattas. Detta faktum tas också upp i en välformulerad kolumn av DN:s förre kulturredaktör.

Det är självfallet inte alla som är förtjusta. I en artikel på Expressens kultursidor ifrågasatte Nils Schwartz det realistiska i Wirténs ansats. Och nog kan man instämma i delar av kritiken.

Men det som slår en efter att man läst Wirténs svar och Schwartz replik, är hur ekonomisk debatten om arbetskraftsinvandring varit. De som talat om fri invandring av andra skäl än liberal eller (som Wirténs) socialistisk övertygelse, har oftast gjort det med argument om effektivitet och brist på arbetskraft. Det detta nya försvar för fri invandring visar är att de sociala skälen är av en helt annan dignitet än debatten ibland kan ge sken av.

Monday, June 07, 2004

Populisternas bane

FEDERALISM På nationalpopulistiska UK Indepence partys (UKIP:s) hemsida kan man för den modesta summan £22 köpa en bok som lovar att avslöja EU, och hur “continuing Soviet Leninist deception strategy complements an ongoing Pan-German hegemony plan”. Det hade varit lättare att skratta åt om partiet inte riskerade att få in fler parlamentariker än de EU-vänliga Liberaldemokraterna.

Att partier som UKIP riskerar att lyftas beror delvis på det låga valdeltagandet. En av anledningarna, kunde man läsa i den konservative statsvetaren Vernon Bogdanors dn-debattare, stavas den bristande kopplingen mellan Europavalen och den politiska inriktning EU får. Som det nu är, riskerar Europaparlamentsvalen att bli en plattform för otrevliga populistiska krafter som vill få fotfäste i debatten.

Det ligger något i vad Bogdanor skriver. Skrapar man på ytan hos vissa av populisterna dyker ofta ganska tråkiga åsikter upp. I fallet UKIP behöver man inte leta länge i deras bokhandel förrän man snubblar över en bok som avslöjar hemligheterna som etablissemanget inte vill att du ska se; sanningen om invandringen. För att hindra att sådana partier får makt, menar Bogdanor att väljarna i parlamentsvalet bör ges möjlighet att påverka om EU:s politiska inriktning ska ta svänga åt höger eller vänster.

Den lösning som statsvetaren och parlamentarikern Cecilia Malmström (fp) tog upp i sitt utkast till konstitution redan för två år sedan är att stärka europaparlamentets roll i unionen. Europaparlamentet är det enda av unionens organ som väljarna kan påverka i ett Europaval. Och medan ministerrådens arbete sker bakom lyckta dörrar kan allmänheten ha insyn till och med i parlamentets utskottsmöten. Ur demokratisk synvinkel skulle det ligga en klar vinst i att denna organisation får större makt, på rådets bekostnad.

Med en sådan federalisering riskerar man självklart att unionens ansvarsområden växer. Det man då bör minnas att tanken om federalismen också innehåller en tydlig uppdelning av makten mellan de olika nivåerna i unionen. I och med det nya förslaget till grundlag för EU börjar denna indelning utkristallisera sig, även om den ännu är alltför vag.

Det är viktigt att väljarna kan påverka vad som sker inom dessa ramar – vilken politisk färg unionen får. Det ökar legitimiteten, och minskar risken för att partier som UKIP får en plattform.

Det finns en demokratisk vinst i att se till att Inger Segelström till slut får rätt – att att valet handlar om höger eller vänster.

Sunday, June 06, 2004

Flaggviftande för demokratin

NATIONALDAGEN

Liksom konung G. beredde Sverige möjligheten af en själfständig yttre politik, så öppnade hans regering ett nytt skede äfven i dess inre politiska utveckling, förnämligast genom stadgandet och utvecklandet af statens och dess representants, konungens, rätt och makt gent emot de enskilda intressena.

I utdraget ur Nordisk familjebok läser vi om mannen som drev ut kung Kristian, införde protestantismen, brände böcker och enade landet. På grund av Gustav Vasas bragder för snart 500 år sedan kommer alla att vara lediga måndagen den 6 juni, nationaldagen, nästa år.

Det finns rektorer som – av hänsyn till invandrade elever – bannlyst nationalsången från skolan, skriver Mohsen Hakim i dagens DN Kultur. Hakim menar att man gärna bör vifta med flaggor för att bygga upp en trygg nationell identitet som i sin tur gör det lättare att respektera andra kulturer.

Att förbjuda nationalsången är knappast särskilt konstruktivt. Och visst bygger man en symbolisk gemenskap genom att låta alla elever stämma upp i sången om landet som tronar på minnen från fornstora da'r.

Samtidigt är frågan vad man ska hylla, och vilken gemenskap man därigenom vill skapa. När norrmännen firar befrielse, repeterar svenskarna urholkade punschnationalistiska fraser.

Ett mer tilltalande alternativ är den rättighetsgemenskap som Karin Pilsäter och Lena Ek föreslår i en motion till konstitutionsutskottet. De föreslår att man ska fira 24 maj - dagen då allmän och lika rösträtt infördes i Sverige. Detta patriotiska (till skillnad från nationalistiska, som Per Wirtén skriver) firande är både mindre exkluderande och mindre luddigt nationalistiska än några referenser till Gustav Vasa.

Självklart kan man vifta med flaggor även den 24 maj. I sämsta fall blir det ett bombastiskt vältrande i hur duktig man anser sig vara. I bästa fall blir det en gemenskap baserad på mänskliga rättigheter, snarare än gamla imperiedrömmar. Och det är väl, i neutralitetens namn, en av de få gemenskaper staten får ta för given.

Friday, June 04, 2004

Upphittat: Diktaturnostalgi



På minnesdagen för massakern på himmelska fridens torg kommer jag att tänka på Screenshots, en utställning som vill visa hur våld blir en del av populärkulturen.

Det händer möjligtvis i väst. I Kina är det nog inte så troligt att massakern på himmelska fridens torg någonsin kommer att vara särskilt chict. Om någon i framtiden nostalgiskt ser tillbaka på kommunisttiden, kommer händelsen antagligen viftas bort som något nödvändigt ont.

För i nostalgin - i såväl gamla DDR och Sovjet - finns inte massakrer. I mindre auktoritära samhällen blir man inte påmind om massakrerna på samma sätt. Det är det fria samhällets största förtjänst, men också dess förbannelse.

Staten och kapitalet

ANSVARSFÖRDELNING Civilekonomen Fredrik Ljungs fall sätter fingret på frågan om vårt ansvar för våra medmänniskor. Ljung berättar i Aftonbladet hur han under den välpolerade finansanalytiker-ytan drack mer och mer, gick ned sig och blev alkoholist. Varje gång jobbet hade pubkväll följde han med, och när han arbetat färdigt för dagen (ofta vid midnatt) gick han ut och tog en öl. Han förlorade vänner, flickvän och till slut uppmanade arbetsgivaren honom att säga upp sig. Nu tycker han att arbetsgivaren ska ta ansvar.

Som den omdebatterade Alkoholkommitténs reklamfilmer visar, är dagens alkoholist inte nödvändigtvis mannen på parkbänken. Det gör det svårare att upptäcka och identifiera problemet. Här har vi alla ett ansvar. Rent praktiskt kan det handla om att ta det lugnt med pubkvällar efter jobbet, eller att prata med kollegan. Det är ett ansvar och en solidaritet som inte kan kanaliseras via en välfärdsstat.

Men denna medmänsklighet innebär inte att man kan skuldbelägga och straffa den som inte försöker. Det handlar om ett förhållningssätt, inte en plikt som kan backas av en lag. Därför är det konstigt att lägga ansvaret för den anställdes alkoholism på arbetsgivaren. Precis som i arbetsmiljöfrågorna sägs det att alla – anställda, chefer, arbetsgivare och fack – har ett gemensamt ansvar för arbetsmiljön. Men i slutändan är det arbetsgivaren som får böta.

Arbetsmiljön kan arbetsgivaren förändra. Men vilka redskap får arbetsgivaren när det gäller alkoholism? Tvångsvård? Och bör, förresten, en arbetsgivare få statens befogenheter i den frågan? Det är nog få som vill se ett samhälle där allt fler av samhällets skyldigheter och möjligheter läggs på arbetsgivaren. Gemenskap på jobbet i all ära, men att från statlig sida sträcka ut arbetsgivarens ansvar till privatlivet kan skapa osunda arbetsmiljöer.

Samma problem finns med sjuklöneveckorna. Idag betalar arbetsgivaren de första 20 dagarnas frånvaro, både genom minskad produktion och genom sjuklönen. Det finns självklart företag som sliter ut sina anställda, och som inte borde belasta skattebetalarna med en kostnad som de borde betala. Men anledningarna till sjukfrånvaron är mer sammansatta en så.

Resultatet riskerar dessutom bli en utsortering av arbetstagare som tillhör en grupp som ofta är sjukskriven, och därför statistiskt sett innebär en större ekonomisk risk för arbetsgivaren. Det är samma fenomen som leder till att kvinnor anses vara en risk, eftersom de förväntas ta hand om eventuella barn. Då blir det lätt så att någon annan blir anställd.

Detta är inte bara ett individuellt problem, utan också ett hot mot en av grundtankarna med den generella välfärden; principen att socialförsäkringarna ska betalas gemensamt för att individerna inte ska få betala mer för att de tillhör en riskgrupp.

Om arbetsplatsen droppar av akrylamid, ska arbetsgivaren betala för sig. Om anställda blir alkoholister för att de försöker fly från en stressig livssituationen, kan inte hela ansvaret läggas på jobbet. Staten får inte lägga ansvaret på kapitalet.

Thursday, June 03, 2004

Upphittat: Invandring


(foto: Jonas Lindqvist/yelah.net)
Därför behöver EU en ny, mindre italiensk, syn på invandring.

Dålig uppfostran(?)

TOLERANS TV:s makt som uppfostrare är stor. Så stor att Australiens regering kritiserar public-service-kanalen ABC för att ha visat ett samkönat föräldrapar i ett barnprogram. Familjeministern säger att föräldrar nog förväntar sig att barnprogram ska handla om "issues which are appropriate for the age of its audience". Själv vill han tala om frågorna med sina barn, och tycker inte att TV ska visa sådant.

Föräldrar som låtit sitt barn få sådan uppfostran av TV, får det nog svårt att göra en "issue" av samkönade par framöver i livet. Stackare.

I kd:s radikala skugga

ALKOHOLPOLITIK Sänkningar av alkoholskatterna för folkhälsans skull riskerar att bli 2000-talets motsvarighet till “dynamiska effekter” - tilltalande lösningar som det ligger något i, men som obönhörligen leder till överdrivna förhoppningar. Lösningar som dessutom lätt omvandlas till svepskäl för något helt annat.

Varje bokhandlare vet att när det är rea, finns det kunder som förköper sig, och kommer hem med kassar som är flera kilo tyngre än planerat. När det gäller böcker är det bara köparens plånbok som får lida. Risken för värre konsekvenser finns dock för de som semestrar i länder som Danmark och Tyskland, där spriten säljs till reapriser. Det finns en poäng i att se över alkoholskatterna för att minska risken att familjer på semester bunkrar vodka och campari, för att sedan komma hem och dricka alltför mycket på alltför kort tid. Problemet finns. Men det är svårt att säga hur stort det är.

Något man däremot kan vara säker på är att en sänkning kommer få genomslag på priserna för de 70% av alkoholen som beläggs med svenska punktskatter. Hur Systembolagets konkurrenter på andra sidan Öresund kommer att reagera på en skattesänkning är inte heller svårt att räkna ut. Och ju mer tillgänglig och billig spriten är, dess mer dricks det. Och tyvärr gäller det gamla sambandet fortfarande – dricks det mer, drabbas fler av misshandel i hem och på stan.

För den gode socialliberalen är det därför både ett val mellan pest och kolera, och ett val där man inte har råd med slagordsmässiga lösningar. Därför är det synd att Folkpartiets partistyrelse i en ny rapport föreslår ganska drastiska skattesänkningar (resultatet av en kraftig justering mot dansk nivå). Det må vinna val, men det räddar inte liv. När Finland sänkte spritskatten med 44% för att möta en förväntad införsel från Estland, satte det rejäla spår i våldsstatistiken.

Men det finns en viktig skillnad mellan länderna. Finland har nämligen inget Skåne – en region med snabba förbindelser till ett lågskatteland. Här har möjligheten att ta in stora mängder alkohol fått större effekt. Och införseln är också den viktigaste faktorn i dagens alkoholpolitik. Här för Folkpartiet fram en långsiktig tanke om att justera införselkvoterna över hela Europa. Detta medan kritiker säger att man borde utnyttja ett undantag i fördragen och sänka dem redan idag. Det är lika tydligt som ovanligt att (fp) är mindre radikalt än (kd).

Ett annat fp-förslag är stora informationsinsatser. I en annons påpekar IOGT-NTO att det är bra, men påminner om att priser och tillgänglighet fortfarande är viktigare. “Fast det har ju folkpartiet alltid vetat”. Om Folkpartiets aktiva har kvar den synen bör de ta udden av skattesänkningskraven. Man bör medge att spritskatten kan behöva justeras, men den halvering det talats om är alltför drastisk.

Risken är annars att man, likt finska politiker, får göra en taktisk reträtt, efter att mångdubbelt fler drabbats. För en drastiskt ökad alkoholkonsumtion medför tyvärr ökade skador och ökad ofrihet. Det har folkpartiet alltid vetat.

Wednesday, June 02, 2004

Med oss eller mot oss.

INTRESSEGRUPPER En känd president sade en gång att "antingen är du med oss, eller så är du med terroristerna". Med oss eller mot oss. Så enkelt var den indelningen avklarad. Nästa!

Den här gången är det Kommunal som står för indelningen genom sin senaste kampanj, där politiker uppmanas att gå med i Välfärdslagets supporterklubb.

- Hur många valrörelser har vi inte ropat SYSTEMSKIFTE och hytt med näven? Nu är den politiska bilden inte längre lika klar. Vem är för och vem är emot vårt välfärdssystem? Därför startar vi supporterklubben för dom som är för välfärden, säger Kommunals informationschef Fredrik Runsiö.

Beskrivningen visar en oro för att stödet för den generella välfärden sviktar även inom socialdemokratin. Men det är också ett välregisserat försök att förändra begrepps innebörd. För hur många av de som arbetar för välfärdsstaten som än gått med i Kommunal, har inte Kommunals intressen uppfattats som (eller, för den delen, alltid varit) synonyma med välfärden.

Det Välfärdslag som politiker gärna får stödja är just Kommunal. Från förbundets horisont kan det verka bra att hävda att deras intressen är synonyma med välfärd. Men frågan är om en sammanblandning av intressegrupp och syn på samhället är långsiktigt hållbar för någondera.

Kommunalarbetarförbundet - antingen är du med oss eller mot oss. Nästa!

Tuesday, June 01, 2004

Leve Frankrike!

SEKULARISM Det är inte alltid man hurrar över det Frankrike har för sig i EU. Men i striden mot den högljudda minoritet som vill grundlagsfästa att Europa vilar på en kristen värdegrund finns få stater som kan ge ett lika trovärdigt och pålitligt stöd som femte republiken. Dessvärre kan det behövas.

I gårdagens TV-debatt var det KDU-ordföranden Erik Slottners tur att kasta sig upp på barrikaderna mot “ett värdelöst samhälle”. “Varje gemenskap, varje land, varje samhälle”, menade han, “har behov av gemensamma värderingar, gemensam värdegrund”.

De värden han talar om är inte universella – grundläggande mänskliga rättigheter som frihet från förföljelse, åsiktsförtryck och våldtäkt (sådant som borde omfatta såväl européer som afrikaner) – utan handlar om en tradition.

Det Slottner tycks mena är att samhället bör definieras av staten. Det “värdelösa samhället” han talade om är ju nämligen knappast “värdelöst”. Tvärtom kommer det att tillåta en mångfald av grundhållningar till livet, så länge som staten inte förfördelar vissa religioner eller livsåskådningar. Och, vilket även den moderne konservative borde kunna hålla med om, sätter inte en värdeneutral stat så snäva ramar för den idémässiga utvecklingen.

Man bör tänka sig för innan man grundlagsfäster en tradition. Det är skillnad mellan att enas om att staten inte ska avrätta oliktänkande, och att skriva i sten vilken religion som haft mest betydelse. Så vive la France.