Övervakning: Från USA till Linköping

INTEGRITET Åtta månader innan han blev högste underrättelsechef vid Department of Homeland Security, sade general Hughes några ganska intressanta småsaker om samhället i kriget mot terrorismen:

“Therefore, we have to abridge individual rights, change the societal conditions, and act in ways that heretofore were not in accordance with our values and traditions, like giving a police officer or security official the right to search you without a judicial finding of probable cause,”

(via Reason Hit & Run)

Det liknar innehållet i en artikel i senaste New York Review of Books (som Nicklas Lundblad hann före att skriva om). Texten utgår ifrån två nya böcker, och beskriver på NYRB-manér mer än bara böckernas innehåll. Det handlar om hur USA:s Högsta Domstol tolkat innebörden av konstitutionens 4:e tillägg (om intrång) och om hur administrationen och oppositionen gett staten större och större makt i och med kriget mot terrorismen.

Slutligen berättar han om hur grupper som kämpar för medborgerliga fri- och rättigheter (civil liberties) lyckats ta udden av John Ashcrofts föreslagna USA PATRIOT Act II. Det är onekligen en seger, och hur orwellsk värld en del av artikeln än må ge intryck av, finns det ljuspunkter. Men Cole nämner också ett hot:

our privacy, he [Rosen] argues, is threatened not only by government programs like TIA but by the public's low estimate of the value of privacy.

Däri ligger nog en stor del av förklaringen. Som Lundblad antyder, är det inte privacy (personlig integritet? den privata sfären?) något självklart:

Det finns ett grundläggande problem här: den som kämpar för personlig integritet signalerar kanske att han eller hon har något att dölja, och förnekas därmed sin personliga integritet...Har vi kommit dithän?

Även om vi inte har kommit dit än, känns scenariot inte helt otroligt. En bidragande faktor, misstänker jag, är att personlig integritet för de flesta tycks som något medvetet känslomässigt. Man känner sig olustig av att någon övervakar en, men man vet också att det är just en olustkänsla. Det blir en bekvämlighetsfråga, som ställs mot något samhällsnyttigt mål. Kanske borde man till och med skämmas om man - av ren bekvämlighet - vill avstå från möjligheten att kanske eventuellt hindra en terrorist, eller hitta Linköpings-mördaren?

Bara fundamentalister menar att kompromisser aldrig är nödvändiga i dessa frågor. Men det betyder inte att allt behöver kompromissas bort. Med en känsla av skam i botten blir det lätt så att personer kan ge upp alltför lätt gentemot staters krav (eller rena bekvämligheter för den delen).