Kåranda och självreglering

RÄTTSSÄKERHET I torsdags skrev Polisförbundets ordförande om polisers utsatta arbetssituation på DN debatt. Med tanke på det P3:s utmärkta grävprogram P3 Front avslöjade i måndags, kunde timingen nog varit bättre.

I måndags avslöjadesdet nämligen att var tionde av de 270 svarande poliserna låtit bli att anmäla en kollega för brott. Det handlade om kåranda och rädsla för att bli mobbad på jobbet, som några unga polisstuderande berättade för P3. Knappast den bakgrund som polisernas intressegrupp skulle vilja ha alltså.

Men en del av problemet kan antagligen förklaras av det som skrevs i debattartikeln. En kåranda skapas lätt om poliserna är utsatta. Och inte ens (den inte helt polisvänlige) Promoe skulle kunna hävda att poliser inte har en utsatt arbetssituation. Debattartikelns "fyra av tio" poliser som utsatts för våld kanske är ett utslag av kreativ SIFO-användning, men polisyrket är till sin natur utsatt. Polisförbundets krav på stöttande av utsatta poliser kan därför vara ett sätt att minska risken för att de negativa delarna av kårandan, medan den trygghet och yrkesstolthet som kan vara en garant för att poliserna ser allvarligt på sitt samhällsuppdrag.

Det P3 Fronts undersökning ändå visar är att de negativa delar finns. Och den visar att även poliser är människor, om än med en lång utbildning och ett särskilt uppdrag som sätter press på dem. Det är egentligen självklarheter, men det är värt att minnas i lagstiftningsarbetet, när befogenheter att övervaka, förbjuda maskering m.m. delas ut. Ibland räcker det inte med tillit till tjänstemännens självreglering.