Idé eller provokation?

MANSSKATT Det tjänade sitt syfte, Gudrun Schyman&co:s förslag om en utredning som eventuellt skulle utmynna i en skatt på män - våld mot kvinnor diskuteras som aldrig förr.

Självklart provocerade förslaget fram debatter och nyhetsinslag där frågan om mäns våld mot kvinnor lyftes. Det var meningen. Debatterna kommer antagligen att fortsätta i TV-sofforna de närmaste dagarna. Väl så; frågan bör uppmärksammas.

Men den möjliga lösning som vänsterpartisterna föreslår är omoralisk. Alla män har inte skuld för de brott ett fåtal utför. Som Carl Rudbeck påpekade i en debatt i P1 Morgon skulle en sådan behandling av exempelvis invandrare, med rätta, väcka ett ramaskri.

Inget parti skulle kunna införa en mansskatt. Inte ens vänsterpartiet skulle kunna möta sina väljare efter ett sådant beslut. Men det är egentligen inte det som man får ut igenom denna motion. Skatten är främst en konsekvens av synsättet i motionen, och det synsättet behöver inte ett riksdagsbeslut för att spridas.

För i Schymans resonemang är det nog inte bara en provocerande och mediavänlig tillspetsning av budskapet att hävda att män, i egenskap av män (inte medborgare i ett samhälle som upprätthåller könsroller) har en kollektiv skuld för andra mäns våld. Som medlemmar av en våldsam grupp skulle de få bära sin kostnad, moraliskt eller via skattsedeln. Att den individualistiska gruppindelningen "våldtäktsmän" (som ska straffas) resp. "resten" faller sig mer naturlig, tycks inte ha fallit Schyman in.

Vänsterpartiet må ha satt frågan på dagordningen genom sitt utspel, men nu behövs det att någon räddar den. Kollektiv bestraffning är varken populärt, klokt eller moraliskt. Det vore synd att förknippa en så viktig fråga med sådana dåliga förslag.