Sanningen är att både Rathers och tv-ankarnas tid gått mot sitt slut. Tv-tittarna känner inte längre behov av att sätta sin lit till en man och en kanal.Men min första tanke är att förtroendeproblemen (se Holmberg & Weibull) borde kunna leda till att enskilda journalister, prestigefyllda ansikten utåt, blir allt viktigare. Om inte annat pekar förtroendet för blogginnehåll åt det hållet.
Det finns självklart fall där en ny läsare inte behöver känna till ett dugg om källan. När Stockholm Spectator visade att texter i DN var rena översättningar av NY Times, fanns det möjlighet att verifiera uppgifterna direkt. Men kan man annars lita på en bloggare?
Knappast. Står det någonting om Ukraina utan källhänvisning i en för mig okänd blogg, ställer jag mig skeptisk (om än nyfiken). Står det istället i David Ekstrands blogg, är jag mer lättövertygad. Hur utom-ukrainska bloggare valt trovärdiga bloggar att använda för att bevaka händelseutvecklingen i Ukraina förtjänar en C-uppsats.
Jag misstänker att det inte bara var en designfråga av (redan förtroendeingivande) DN att framhäva vissa journalister med bildbyline, när tidningen blev tabloid. Och jag misstänker att t.ex. Jan Mosander eller Staffan Dopping är starka varumärken i sig, oavsett om de jobbar för (redan trovärdiga) Sveriges Radio eller nystartade småtidningar.
Så jag är inte så säker på att ansiktena utåt får mindre tyngd, även om tron på att det som sägs i TV eller skrivs i tidningen minskar. Kanske blir det tvärtom.
No comments:
Post a Comment