Jag ser nog snart ingen möjlighet annat än att träda ur PKU-biobanken för jag tycker det är fel att skapa ett register med en enda premiss, som är väldigt bra - att finna svåra sjukdomar och göra insatser på ett tidigt stadium - men sedan frångå den helt och hållet.
Risken för att uppgifter som lagrats för ett gott syfte börjar användas för ett helt annat, är överhängande. Intressant nog är det en fördel, om man ska tro Björn Eriksson och Madeleine Leijonhufvuds argumentation på gårdagens DN Debatt:
Undantagslagar blir ibland nödvändiga. Men det är inte en önskvärd ordning. Låt oss därför snabbt få i gång arbetet med att bygga upp det identifieringsregister vi så uppenbart behöver.
Hade vi bara haft ett identifieringsregister för att hitta grova brottslingar, skulle vi alltså kunna identifiera dödade i tsunamikatastrofen. Personligen tycker jag att det sistnämnda är ett väldigt gott syfte.
Men debattörer som Eriksson och Leijonhufvud, som nu påpekar att identifieringen passar in i deras tidigare argumentation för ett DNA-register (för brottsbekämpning), understryker varför man bör avstå. Ett register innebär i grund och botten en kontrollmakt. Och det Leijonhufvud och Eriksson visar är att gränserna för dess användningsområde ständigt kan förflyttas.
Mer om PKU-registret, bland annat hos
I Chydenius fotspår
Dick Erixon
Lagergren
Lars Olofsson
Ingvar Svensson, riksdagsledamot (kd)
Mer om DNA-registerdebatten, bland annat hos:
Carinas blog
Är isen hal...
PJ Just Nu
Kommenterat del ett (och del två)
No comments:
Post a Comment