TOBINSKATT Vid toppmötet i Davos har Jacques Chirac väckt förslaget om Tobinskatt. Det är inte bara en omöjlig idé; det kan dessutom motverka sitt syfte.
Väl använt kan bistånd (även statligt, som jag till skillnad från De Opresso Liber och ARI anser är berättigat) lyfta människor ur fattigdom. Tillsammans med frihandel (det viktigaste stöd västvärlden kan ge), kan det skapa förutsättningar för välfärd, och stödja demokratiseringsprocesser. Men frågan är om inte en Tobinskatt skulle göra mer skada än nytta.
Som Palmes gamle talskrivare Klas Eklund, numera höger-socialdemokratisk chefekonom på SEB, skrivit riskerar skatten att hämma valutaflöden, och destabilisera (inte stabilisera) världsekonomin. När kostnaderna för valutaflöden höjs, kan det dessutom påverka investeringarna så att fattiga länder drabbas. Som biståndspolitik är det ganska tveksamt.
Det är dessutom svårt att driva in skatten. Kenneth Heremele har fel när han säger att det är lika naturligt att tänka sig globala skatter som nationella - det finns ännu ingen världsstat. Att skatten är så svår att införa är nog dessutom skälet till att brittiska HIV/AIDS-aktivister är kritiska till Chiracs förslag.
Så vilka motiv kan då driva Chirac?
Ideologiskt sett är det inte orimligt att såväl konservativa som "den alternativa rörelsen" lockas av kritik mot spekulationen (måltavla för såväl konservativa småbonde-nostalgiker som socialister). Men Chirac inser nog att få människor skulle gynnas av att en så viktig fråga som HIV/AIDS-katastrofen blandas ihop med sådant.
Så frågan är om det inte faller tillbaka på politiska poänger. Att föra fram orealistiska löften om att "spekulanterna" ska betala är ett billigt sätt att bli populär i en diskussion om bistånd, utan att behöva bidra så mycket själv. Rökridåer, kort sagt.
Förhoppningsvis ser den franska opinionen igenom dem, och ställer krav på bistånd och en samordnad och kraftfull politik. För det behövs.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment