Tsar mest till namnet

POLISSAMARBETE De gamla tsarerna hade i grunden två sätt att styra. Det första var att spela ut självständiga adelsmän mot varandra. Det andra var att ta ett försöka ta starkt grepp om alla. För den man som utsetts till “EU:s enväldige terrortsar” blir det en svår balansgång – ska han samordna nationella polisstyrkor eller försöka bygga en övernationell antiterrorverksamhet?

I dagens DN-intervju klargjorde "tsaren", Gijs de Vires, att det handlar det om samordning snarare än en fullfjädrad federal antiterrorpolis. Det må kanske vara mest realistiska valet, men det är inte nödvändigtvis det bästa.

För inte så länge sedan genomfördes en samordnad razzia, efter att spanska åklagare bett italiensk polis om hjälp. Femton män, däribland den man som tros vara hjärnan bakom tågsprängningen i Madrid den 11 mars, greps.

Med mer samarbete kan sådana aktioner självklart bli mer effektiva och kraftfulla. Men att tillslaget varit såpass effektivt och lyckosamt, visar trots allt att EU inte är den lamslagna union som den ibland utmålas som.

Men europeisk polis får inte bara vara kraftfull. Risken med en alltför självständig polis är att man i strävan efter rättstrygghet och effektivitet urholkar rättssäkerheten. Den starkaste motkraft som finns mot den typen av guantanamoisering ligger i en stark demokratisk kontroll och insyn.

Om EU:s nya grundlag godkänns kommer granskningen av Europol att förtydligas. Att parlamentens insyn ökar är ett grundläggande krav både för den som vill se ett mellanstatligt samarbete, och för den på sikt inser att det finns poänger med en gemensam polis som kan arbeta mot multinationella ligor och terrorister.

Men tills Europaparlamentet ökat sin demokratiska förankring och blivit den kontrollmakt som behövs, är det bäst att hålla Europol på samarbetsstadiet. Gijs de Vires och hans kolleger i Europol får finna sig i att vara tsarer mest till namnet.