Perssons val

SVERIGES KOMMISIONÄR Det krävdes en portugisisk marknadsliberal för att Göran Persson skulle bestämma sig. När José Manuel Durão Barroso, EU-kommissionens nyvalde ordförande, gav en vink om att han gärna såg att Sverige nominerade en kvinnlig kommissionär, gav han Persson en möjlighet att göra en reträtt från sitt tidigare motstånd mot Margot Wallström.

Under socialdemokraternas kongress handlade en stor del av medierapporteringen om ett namn. Wallström. Inom partiet hade en mycket utåtriktad kampanj börjat bedrivas för att Margot Wallström skulle få sitta kvar som EU-kommissionär, och den statsrådspost Persson - kanske mest som strategisk detalj - hade erbjudit, hade inte lockat hem henne från Bryssel.

Stödet till Wallström har inte bara kommit från partikamrater. Oppositionen har vacklat. Å ena sidan vill man inte att Sverige uteslutande ska representeras av socialdemokrater i EU:s viktigaste organ. Å andra sidan knäpper man gärna statsministern på näsan och stödjer en i rosenbad avskydd Wallström som kritiserar den svenska självbilde.

Folkpartiets utspel om att förre statsministern Carl Bildt borde bli kommissionär var därför ett välkommet klargörande. Bildt är inte bara borgerlig, utan också en känd europavän som på senare tid, till Östgöta Correspondentens (Correns) förtret, fört fram en alltmer federalistisk vision om ett enat Europa med en tydlig maktfördelning. Ideologiskt verkar han alltså vara rätt person för jobbet.

Rent politiskt ligger det en risk i att bli överkörd av regeringen, som knappast kan skicka en gammal moderatledare istället för en populär socialdemokrat. Men det är en ganska låg kostnad för att, som folkpartiet, både ha dragit upp regeringens överdrivna inflytande i EU och ställt statsministern inför valet mellan Wallström och Bildt. Folkpartiet tycks ha lyckats med konststycket att hindra den ombytlige Persson från att fundera på namn som Correns kandidat Pagrotsky. Det är - även om det blev en annan borgare som tycks ha fällt avgörandet – något att glädjas över.