Varför mördaren inte ska avrättas

DÖDSSTRAFF Det var ett ganska talande svar Saddam Hussein gav när domaren frågade var han levde: "Jag lever i varje irakiers hem". Efter åratal av försvinnanden och rädsla kommer hans minne aldrig att dö, och det kommer ta lång tid innan känslan av ett nytt Irak innfinner sig.

Ett steg i rätt riktning är rättsprocessen som påbörjades i torsdags. En mer opartisk internationell tribunal vore att föredra. Samtidigt kommer de irakiska domstolarna att visa att Irak brutit med det gamla, om de visar att de kan skipa rättvisa när det kommer till störtade tyranner. Att fängsla och straffa Saddam Hussein kommer att visa andra diktatorer att de inte går säkra, samtidigt som irakierna får se sin plågoande straffas.

Vissa vill gå så långt som att avrätta honom. Diktatorns död vore onekligen något som många irakier skulle fira, samtidigt som rädslan för fritagningsförsök skulle minska. Ändå finns det goda skäl att avstå. Och vad man än dömer honom till kommer man aldrig att ge hans ca 250 000 offer livet åter.

När Britney Spears stödjer dödsstraffet för att “Den som har begått ett fruktansvärt brott måste få ett passande straff. Så att han lär sig till nästa gång." hör man hur absurt det låter. Döden är det mest definitiva straff som finns. Och lika lite som en avrättad kan lära sig, kan en oskyldigt avrättad få upprättelse. Om man anser att en domstol kan göra felbedömningar – även om man självklart bör utgå ifrån att den inte gör det - bör man dra sig för att tillåta ett så absolut straff.

Så långt håller de flesta nog med intuitivt. I fallet Saddam ställs frågan på sin spets. Hans underskrift finns på mången avrättningsorder, och han medger med stolthet att han angrep Kuwait – något annat hade varit otänkbart. Vad gör man i ett fall med så överväldigande bevisning?

Men hur omfattande bevisningen är i ett enskilt fall är egentligen ointressant. Ingen domstol menar någonsin att den avrättat någon baserat på en otillräcklig bevisning. Att det ändå kan hända - och händer - är en av grunderna för att avvisa dödsstraffet.

Om Irak ska bli en rättsstat, måste samma lagar gälla för den överbevisade massmördaren som för andra mordmisstänkta. Samma rätt till liv måste gälla. Att inte fler trovärdiga debattörer (sådana som inte håller med Saddam när han säger att Bush är en större skurk) än Birgitta Ohlsson framhållit detta är sorgligt. Fler borde inse att man inte försvarar massmördaren när man kritiserar dödsstraffet.