Att diskussionen dykt upp igen beror på två saker. Den första är det amerikanska presidentvalet - där terapeutisk kloning är en kandidatskiljande fråga. Den andra är att brittiska forskare fått tillåtelse att framställa stamceller.
Stamcellerna kan användas för att framställa olika typer av specialiserade celler, och vad forskarna (och Nancy Reagan) hoppas på är att kunna skapa fungerande bukspottskörtlar för diabetiker, och forskningsobjekt för den medicinska vetenskapen. I Guardian beskriver en forskare sina förhoppningar:
Cloning and stem cell research could lead to fewer drug tests on animals and human patients, Robin Lovell-Badge, head of the Medical Research Council's (MRC) developmental genetics unit, said today.
Motståndare till metoden invänder då att man för att skapa dessa celler måste döda ett embryo, ett potentiellt foster, i sista hand en potentiell individ. Känns argumentationen igen? Egentligen handlar det om abortmotståndet, fast i denna skepnad ett steg tidigare i processen - ska ingen få abortera ett foster, ska ingen få abortera ett potentiellt foster.
Man kan ha synpunkter på vad forskare får göra med ett potentiellt liv, men det är egentligen inte det som frågan handlar om. Cellklumparna som sedemera blir foster, som sedemera kan bli en egen individ, är inte tänkande kännande varelser. Och de kommer aldrig att bli det.
När man ställer ett skydd av dessa celler mot de möjligheter som forskningen ger, blir det svårare att se varför ett förbud kan motiveras. Att den sittande amerikanska presidenten skulle verka för ett förbud oavsett konsekvenserna låter inte helt otroligt. Men det är nog många republikaner (utanför den religiösa högern) som skulle lagt ned sitt motstånd ifall forskningen kunnat rädda Ronald Reagan från att långsamt förtvina.
No comments:
Post a Comment