Koncentration på fackmarknaden

ARBETSMARKNAD Sveriges största fackförbund för lärare, Lärarförbundet, vill inte upphöra. Det var faktiskt lite oväntat.

Den långsamma trend som finns på svensk arbetsmarknad är nämligen att allt fler förbund slås samman. Det menade iallafall ALI-forskaren Anders Kjellberg (författare till en bra översiktsartikel) i P1 Pengar förra veckan. När tjänstemannafacket SIF gjorde en invit till Metall om sammangående, lät Göran Johnsson (vars förbund redan nu arbetar på ett sammangående med Industrifacket, färdigt till 2006) inte helt avvisande. Och diskussionen om ett sammangående LR-LF har inte bara varit akademisk.

Skälen till trenden är flera. Det handlar dels om det Lärarförbundets ordförande talar om, när hon argumenterar för samverkan mellan lärarfacken:

– En så stor organisation blir naturligtvis en kraftfull aktör inom utbildningspolitiken och i förhandlingsfrågor. Men det finns också ekonomiska vinster. Nu görs mycket dubbelarbete som kostar både stora pengar och mycket personal

Dels handlar det om attityder. Även om det fick en lite ironisk kommunistisk inramning i Ungdomsbarometerns undersökning, är individualismen på frammarsch. Attityderna till facket har nog knappast förbättats av bilden av "fackpampen", och de senaste skandalerna. I LO-tidningen berättar ombud hur de på lokalplanet får sig en törn av avslöjandena om lägenhetsaffärer i förbundstopparna. Eftersom man i den svenska debatten ofta tycks använda "LO" och "facket" som utbytbara (även om LO bara organiserar hälften av de fackanslutna, och dessutom består av 16 olika förbund) är det troligt att fler än bara några lokala LO-styrelseledamöter kommer att drabbas av en förtroendeförlust.

Det handlar också den ekonomiska verkligheten. I LO:s framtidsanalys Medlem 2010 tar man (bland annat) upp några viktiga faktorer:

• Den privata tjänstesektorn vinner mark, industrin tappar
  
• Andelen tidsbegränsade tjänster ökar
  
• De stora arbetsplatserna minskar, små- och medelstora ökar
  

Detta slår inte bara mot industrifacken, utan innebär också att den generella anslutningsgraden kan förväntas gå ned (även om den faller från en internationellt hög nivå). Det betyder inte i sig en minskad styrka, men det kan innebära att en nedåtgående trend förstärks. Om det inte finns en fackklubb på arbetsplatsen, är risken stor att arbetstagarna inte går med i en.

Ska man tro detta, nyhetsklippens anekdotiska stöd och Kjellbergs förutsägelse, borde vi alltså antingen få se en förändring i det fackliga arbetets karaktär, eller åtminstone någon förbundssammanslagning den närmaste tiden. Ekonomin driver fram färre och större organisationer.

Göran Greider kunde inte sagt det bättre själv.