Sunday, August 14, 2005

Sverige behöver proportionella val

DEMOKRATI I onsdagens Metro publiceras en krönika under rubriken "Sverige behöver enmansvalkretsar". Den pekar (ofrivilligt) på valsystemets största fara: The Safe Seat. Valkretsen utan konkurrens.

Författaren, tillika bloggaren Jan Kallberg, börjar med att tala om att dagens partiapparater är dinosaurier, att politikerna inte representerar väljarna (etcetera etcetera), och att kandidater har mycket lättare att ställa upp som utmanare i ett system med enmansvalkretsar. Genom det, och genom knivskarp konkurrens, ska partigängarnas makt brytas.

Sedan berättar han att Mona Sahlin ska "representera" Bromma, trots att det nog inte finns fler av hennes partivänner där än, ja, hon själv. Och här börjar problemen:
Om Bromma var en enmansvalkrets så skulle hon inte finnas kvar som rikspolitiker. Hon skulle aldrig på den här planeten få majoritet utan ersättas med sund högerpolitik som representerar de kvarter där hon planterat sig.
Det stämmer nog. Sossarna kan inte vinna där, och Mona Sahlin är nog inte någon kämpe för de lokala moderaternas ideologi. Men var det den demokratiska poängen? Eftersom majoritetsvalsystem har en tendens att driva fram två dominerande partier, innebär detta med stor sannolikhet att Bromma blir ett "safe seat" för den kandidat som det borgerliga partiet utser. Precis den makt som Kallberg inte ville ge åt partiapparaterna.

I England menade vissa bedömare att hela 425 av 646 valkretsar i England var klart avgjorda i förväg. Slaget mellan Tories och Labour (de Stora Partierna) kunde enligt BBC stå i så få som 80 valkretsar.

Var väljarna bodde blev i detta fall fullkomligt avgörande för vilken vikt deras röst fick. På vissa ställen var det extrem konkurrens om rösterna. På andra ställen var det helt avgjort, och debatten var död. Där var det inga "skräckfyllda dygn för våra politiker där de riskerar att förlora jobbet" (för att låna en formulering ur krönikan). Och trots inslagen av starka kandidater, var partiernas makt inte alls så försumbar som man kan tro. Som Sir Humphrey i komediserien Yes Minister uttrycker det:
"MPs are not chosen by 'the people' - they are chosen by their local constituency parties: thirty-five men in grubby raincoats or thirty-five women in silly hats."
Enligt Make My Vote Count-kampanjens intressanta sammanställning slutade det hela med att två tredjedelar av parlamentarikerna hade stöd av en minoritet av väljarna i sin valkrets.

Vill man diskutera regeringsstabilitet finns det klara poänger i enmansvalkretsar. Och visst finns det ofta en tydlig lokal representant från valkretsarna. Men att i populistiska tongångar utmåla majoritetsval som räddningen från partipampar, eliter (etcetera etcetera) känns en smula överdrivet.

[via Mediakoll]
Se även:

bronenosets - Valet märktes knappt (kommentar till valet i UK, samt om majoritetsvalsystem och bortkastade röster)
sömnlösa nätter - Majoritetsval har faktiskt en poäng
Tacticalvoter.net
Make My Vote Count

5 comments:

Johan Eriksson said...

Det här är en knepig fråga. Ett problem med proportionella val där de valda sitter på ett partimandat snarare än på ett personligt mandat är att det är svårt för en folkvald att agera efter eget huvud. I en situation där den valda inte delar sitt partis uppfattning är det något oklart om hon eller han bör rösta emot, eftersom personen sitter där i kraft av röster på partiet snarare än i kraft av röster på sig själv.

Kanske går det att stärka personvalsinslaget inom det system vi har? Man kan tänka sig att man tillåter att mer än en person får kryssas, och kanske att man samtidigt också kan stryka vilket då skulle räknas som minus ett kryss. Vill man göra det väldigt starkt kan man också utforma systemet så att en person med ett kryss alltid kommer före alla personer med noll kryss och så vidare.

Några lösa tankar.

Markus "LAKE" Berglund said...

Eller helt enkelt plocka bort %-spärren som finns i dagens system? Då får väljarna mycket större makt och det är inte längre lika stor risk att en personröst blir "bortkastad" om personen man röstar på inte når upp till spärren. Lite mer ärlig konkurrens. Inom partierna visserligen, men ändå betydligt bättre än idag.

(Jag hoppas att folk kan se lite länge än till politiska floskler och titta på vilket parti som stämmer bäst överens med ens egna värderingar och sedan titta på personer efter det...)

AndersML said...

Johan: Formellt sett är väl alla mandaten personliga (då de väl tillsatts). Men jag förstår vad du menar, och håller med om att personvalet bör stärkas.

Som jag påpekar kan man dock inte måla alternativet i fullt så ljusa färger som i krönikan. På vissa ställen kan det de facto leda till en ännu starkare partimakt. Ser man till exempel på utvecklingen i New Labour, har partiledningens makt stärkts en del, trots den senaste tidens uppror. MP:s som var nya efter valen 1997 och 2001 hånades t ex ofta för att de följde partilinjen (utskickad över personsökarmeddelanden från partihögkvarter eller No10) alltför slaviskt.

Johan Eriksson said...

Håller med dig Anders, och det trots att jag halvt om halvt ändå förespråkat majoritetsval i enmansvalkretsar då och då. Det är knappast ett optimalt alternativ, om nu något sådant finns. Ett problem med vårt system är ju också att partier med få mandat kan få oproportionerligt stort inflytande över den förda politiken. Denna nackdel kan kanske uppfattas som större i ett land där skatteuttaget, och därmed det offentliga utrymmet, är större.

Niklas Frykman said...

Personligen irriterar jag mig mer på att inte få rösta på vem jag vill - för att den som bäst motsvarar min uppfattning bor i en annan valkrets. Detta skulle snarast förstärkas med enmansvalkretsar.

Med enmansvalkretsar att det är svårt att undvika 'säkra' valkretsar. Men så är det iofs redan idag - för socialdemokrater. De har fler än en riksdagsledamot i varje valkrets. I 16 av 25 kretsar är de ensamma om det.