Monday, November 06, 2006

Varför mördaren inte bör avrättas (del II)

Så dömdes Saddam till döden för första gången sedan hans regim föll. Om moratoriet mot avrättningar mot förmodan skulle inträda, lär det inte bli den sista. Gudmundsson ställer frågan om det är rätt, och svarar sedan ja (men bara för denna gång). Precis som Ingerö och Johanna är jag mer skeptisk. Det finns det många skäl att vara.

Att Saddam får genomgå domstolsprocess efter domstolsprocess där han ställs till svars för sina brott kan vara bra för offrens anhöriga, för Iraks framtid och för historien. Det kan kännas hårt för de som fått sina familjer utplånade att se honom överleva till ännu en rättegång. Men ett framtida Saddam-fritt Irak som gryende rättsstat får en bra offentlig invigning i och med att den före detta diktatorn och massmördaren prövas. Och att man kan se honom fängslad, påminnas om att det är en ny tid.

På ett mer allmänt plan är det värt att minnas vad dödsstraffet innebär. Det gör inte brottet ogjort, empiriskt har det inte visat sig ha den bästa av avskräckningseffekter, och det innebär (per definition) att man irreversibelt avslutar någons liv. Just den sista kränkningen är värd att minnas. Att en domstol med den osäkerhet den innefattar ska få utdöma ett sådant straff känns inte helt rätt.

Men hur ska man göra med fall där det faktiskt finns erkännanden och vad man kan tycka är överväldigande bevisning (som Erixon hänvisar till)? Jag skulle säga att man går tillbaka och ser på själva regeln. Ska man ge domstolen den rätten bara för att man säger att det är jättejättesäkert i just det här fallet? Som jag formulerade det innan Saddam-rättegångarna, för två år sedan:
I fallet Saddam ställs frågan på sin spets. Hans underskrift finns på mången avrättningsorder, och han medger med stolthet att han angrep Kuwait – något annat hade varit otänkbart. Vad gör man i ett fall med så överväldigande bevisning?

Men hur omfattande bevisningen är i ett enskilt fall är egentligen ointressant. Ingen domstol menar någonsin att den avrättat någon baserat på en otillräcklig bevisning. Att det ändå kan hända - och händer - är en av grunderna för att avvisa dödsstraffet.

Om Irak ska bli en rättsstat, måste samma lagar gälla för den överbevisade massmördaren som för andra mordmisstänkta. Samma rätt till liv måste gälla. Att inte fler trovärdiga debattörer (sådana som inte håller med Saddam när han säger att Bush är en större skurk) än Birgitta Ohlsson framhållit detta är sorgligt. Fler borde inse att man inte försvarar massmördaren när man kritiserar dödsstraffet.

Den eminente bloggaren Gudmundson har andra argument för avrättning, om varför man bör göra undantag i just det här fallet. Detta ska betraktas som en krigssituation, och om Saddam får leva utgör han ett hot. Jag skulle hävda att man måste sätta in Hussein-rättegångarna i ett rättsligt sammanhang, och inom rättegångens ramar. Annars skulle man i ett brottsmål kunna acceptera en dödsdom pga potentiell farlighet, även om inget konkret brott hade begåtts. För att travestera g:s rubrik: rättegångssalen är inte ett slagfält.

Visst har resonemanget en styrka (även för den mindre realpolitiskt lagde). Man tar hänsyn till situationen och förtroendet för rätten. Dessutom har man inte det vanliga hämndförsvaret, utan skiljer på varför han ska straffas, och vad man vill med straffet (vad jag minns hade Rawls ett vältaligt försvar för detta i texten "two concepts of justice", som i och för sig talade mot öga-för-öga-rättvisa i stil med dödsstraff).

Samtidigt ser jag (en obildad ekonom) spontant att det finns en hel del saker (utöver slutsatsen, som Gudmundson i alla andra fall skulle hålla med om var felaktig) som förtjänar att diskuteras i resonemanget.

  1. För det första krävs som sagt var ett krig, att Hussein genom att vara vid liv utgör ett hot mot ordningen, och att man saknar ambitionen till en normal rättsstat i det här fallet.
  2. För det andra skulle resonemanget draget till sin spets egentligen inte ta hänsyn till vad Hussein begått för brott (eller om han alls begått något brott). Om en man som enligt ryktet är Usama bin Ladins andreman ställdes inför rätta för att han kört mot rött, skulle man enligt denna doktrin strikt taget kunna döma honom till döden.
  3. För det tredje måste lagen som han dömdes utifrån ta hänsyn till möjliga framtida hot. Ska detta vara ett hot knutet till folkmordsbrottet (som när man sätter mördare i fängelse på X år för att hålla dem från gatan), eller till person? Det sistnämnda kan skapa stora ojämlikheter i dömandet. Sedan är frågan vad man ska lägga i hotbegreppet. Om diktatorns överlevnad skänker hopp åt terrorister, är det ett hot? Om han kan fritas och leda motstånd? Om - för att ta ett motsatt exempel - arga folkmassor hotar att storma domstolen för att själva få ta itu med honom, är det ett hot att ta hänsyn till (skolboksexemplet på utilitarism, men med det tillägget att Saddam faktiskt har dömts)?
  4. Om man accepterar det militära hotresonemanget hela vägen, och menar att han därför inte kan sättas i fängelse, varför ska man inte acceptera dödsstraffet och den kränkning det innebär i allmänhet? I fall som t ex rör pedofiler finns väl (vad jag hört) såväl hög återfallsrisk och stora risker för lynchjustis.

Har inte funderat igenom vilka följder alla punkterna får på alla områden, och vill betona att det mest är spontana tankar. Men jag tycker ändå att det mesta pekar i en ganska tydlig riktning. Det hela faller i slutänden tillbaka på frågan om staten alls bör ha dödande som rättspåföljd. Och det bör den inte.

Jag har inga svårigheter att förstå varför man kan vilja se Saddam Hussein avrättad (och ja, man kan försöka förstå något utan att förespråka det). Han var en brutal diktator och folkmördare. Men det är i precis de här extremfallen som principerna prövas. Och inte ens här tycker jag att man bör acceptera dödsstraffet som rättslig påföljd. Sätt Hussein i fängelse för resten av hans liv.

Detta inlägg är pingat på intressant.se.
Bloggar om: saddam hussein, hussein, dödsstraff, dödsstraffet.

3 comments:

Magnus A said...

Jag tycker iofs att Saddams dödsdom är fel om man inte kan se den som en speciell dom i förlängningen av ett krig där en grym diktatur störtades. Jag kan ju acceptera dödande i krig.

Jag är dock inte så säker på att fallet ska ses som just et vanligt rättsfall i den vanliga irakiska juridiken, och jag har således inte svårt att acceptera straffet om det var ett rättsfall med anknytning till Irakkriget.

Men även om det inte vore så är det ju frapperande att liberaler går igång på alla cylindrar när den mest tänkbare kandidaten att genom sin grymhet utgöra ett undantag eller bara väcka tvivel om att dödsstraff aldrig är korrekt döms till döden.

Detta bullrande mot domen motiveras med att även i det mest tveksamma fallet för att den princip man försvarar så måste den principen gälla där, för att det är i de fallen som principen verkligen prövas.

Vi icke-liberaler, som kanske anser att det finns viktigare saker att försvara än liberalers principer -- t ex Iraks framtid och en demokratisk lyhördhet mot det irakiska folket samt en framgångsrik pragmatisk strategi på vägen mot en demokratisk rättstat -- åskådar förundrat liberalernas högljudda kackel om att en princip dömts till döden.

På något sätt verkar det alltså som att det är något inom liberalen själv som dör, när man för något enda -- om så det mest plausibla -- fall accepterar något som inte står i s a s basrättighetskatalogen.

Men liberaler är ju inte emot soldaters verkligt summariska avrättningar som sker i krig, och kan alltså tänka sig annat än basrättigheterna i tillstånd av krig.

Kan man inte tänka sig att det kan finnas ett tillstånd emellan fred och krig och sålunda även någonting emellan gängse domstolar i fred och krigets vansinniga men av liberaler och andra helt godtagna dödande?

Magnus A said...

Det är i alla fall svårt att göra avrättningen av Saddam till någon "smash hit" i kampen för mänskliga rättigheter. Upprördheten verkar således röra liberalens inre logiska konvulsioner.

Men jag är ju bara en buffelhöger...

Snigel said...

Precis som du kan jag inte hävda att jag är helt säker på vad jag tycker och varför. Jag tycker dock att det du skriver är bra och håller med i det mesta. Det mest slagkraftiga argumentet tycker jag är huruvida man tycker att en stat ska ha den makten alls, och i så fall behöver man inte ens diskutera det här specifika fallet. Intressant läsning i alla falL!

/Snigel, som för en gångs skull kommenterar något han läser här